Nils Mattisson

Våren 2010

2010-06-18T16:52:00.000-07:00

Det har gått två Sverige-resor sedan jag senast skrev, så den här gången kanske det inte blir mycket nyheter i inlägget. Jag har spenderat större delen av våren i rörelse. Dels har jag fortsatt med att springa en del små tävlingar, men mest tid har gått till mina nya cykel som sett många mil runt San Francisco. Det har också varit en riktigt bra skidsäsong med massor av snö i The Sierras och flera turer till skidbackarna runt Lake Tahoe.

Gruppbild från en skidtur.

Mycket av motivationen till cyklandet kom sig av att jag låtit mig övertalas att cykla ett lopp med en del vänner i början på mars och jag hade inte mycket tid till att träna upp mig inför det. Det gick till och med så långt att jag cyklade till jobbet en del morgnar, ungefär 8 mil, vilket var jobbigt till en början men släppte efter ett tag. Jag kom av mig med det när mars hade passerat, men kanske jag tar upp det igen nu när sommaren kommit och det inte är så kallt och mörkt när man går upp. Loppet gick av stapeln utanför Santa Barbara i södra Kalifornien, vilket är en fin destination i sig, så vi hyrde ett hus och bjöd in fler vänner över helgen. Vädret påminde mycket om svensk sommar fast det blåste ganska rejält, förstås motvind större delen av vägen. Det hela gav mersmak och jag planerar att göra om det i sommar och höst, fast när är inte riktigt bestämt än.

Utsikt över San Francisco en morgon med cykeln.

Första helgen i maj sprang jag en annan tävling värd att nämna. Det var ett stafettlopp som gick från Calistoga i Wine Country norr om San Francisco till Santa Cruz, över bergen till söder. Sträckan var på 200 miles, ungefär 32 svenska mil och vi delade den på tolv löpare i olika form som alternerade tre gånger under tiden. Det fanns inte mycket tid för sömn, och terrängen var inte alltid den bästa, men det var en rätt häftig upplevelse. Hur seriöst lagen tog på tidtagning och tävlingsmomentet skiftade väldigt. Google hade flera lag med de snabbaste löparna i ett toppat A-lag som imponerade mycket. Vi hade ett blandat lag och placerade oss någonstans i mittskiktet. Jag sprang först genom vinodlingar i viss hetta, sedan genom San Francisco på natten och avslutade med en snabb mil i bergen nära Santa Cruz.

Slutet av maj gick åt till att resa för jobbet. Jag har jobbat på ett projekt det sista halvåret ungefär som har att göra med produktionen i Kina, och som avslutning spenderade jag två veckor i våra fabriker utanför Shanghai. Det var mycket intressant att se hur det verkligen fungerar när elektronik tar form, och vilken enorm apparat som behövs. Givetvis var det också inspirerande att se någonting man jobbat på länge också implementeras på riktigt och användas i ett skarpt läge. På den avdelningen där jag jobbar är det ofta många år från idé till färdig produkt, så det här var ett litet avsteg från tidigare uppgifter.

Jag fick ett par dagar ledigt under tiden i Shanghai och besökte först världsutställningen, men sedan behövde jag kurera mig efter många långa dagar utan vila och tog det mest lugnt i tesalonger och på restauranger. Världsutställningen är otroligt påkostad, men också något överskattad skulle jag nog säga. Den är uppenbart mycket populär hos den inhemska befolkningen som flockas dit. Det gör att köerna för att komma in i de mer populära paviljongerna är många timmar. Jag råkade lära känna ett par personer som arbetade på Colombias paviljong och fick istället en liten inblick i hur det är att arbeta på utställningen. Besättningen verkar till största delen bestå av utbytesstudenter från olika länder som övertalats att stanna efter att deras utbyte skulle varit över. De verkade inte helt nöjda med sina respektive jobb, men att få vara bland andra likasinnade i Shanghai efter att arbetsdagen slutat verkade väga upp en del.

Utsikt över Pudong från The Bund, Shanghais berömda strandpromenad.

Storbritanniens bidrag till världsutställningen.

Kinesiska turister med paraplyer som solskydd.

Mini Mao.

Direkt från Shanghai åkte jag till Sverige för att se Ylva ta studenten och springa ner för samma trappa som jag själv gjorde en gång i tiden. Det gjorde hon förstås med bravur. Förvånansvärt mycket lyckades sammanfalla den här veckan, så jag kunde också hjälpa Siri att flytta in i sin och Joakims nya lägenhet i Malmö. Det är långt mellan gångerna vi ses, men det känns inte lika långt när man får vara med om en del vändpunkter. Senare i veckan sprang jag tillsammans med far Broloppet och vi båda lyckades få till riktigt bra tider. Vi åkte också ut och paddlade under en av de få dagarna med vackert väder, det var lite nostalgiskt att se Lödde å från en kajak igen. Det var ganska många år sedan jag var med i kanotklubben nu, men det mesta verkar sig ganska likt.

Framöver väntar mest vardag, och det ska faktiskt bli väldigt skönt. Sommaren har på allvar kommit till San Francisco och det innebär fler ljumma kvällar på uteserveringar och spontana ute-aktiviteter.

Nöjd efter att ha sprungit Broloppet på 1:23.

November

2009-12-06T18:54:00.000-08:00

Nu är jag i Death Valley, och här finns varken internet-uppkoppling eller mobiltäckning, och det verkar vara det som krävdes för att jag skulle finna tid att sätta mig ner och skriva ett nytt inlägg.

Hösten, eller snarare oktober och november som det här kommer att handla om, har varit ganska händelserika . Åsa och jag träffades i Boston. Jag sprang Silicon Valley Marathon. Ylva och Mor var på besök i San Francisco. Halloween firades i vanlig ordning, med viss svensk förstärkning. Jag har hoppat fallskärm. Jag var i Peru över Thanksgiving. När jag skriver det här är jag som sagt i Death Valley — för att springa ett nytt maraton.

Mor och Ylva på besök, förlåt, on a mission from God.

Det var första gången för mig i Boston, och det mesta jag hade hört i förväg visade sig stämma ganska bra. Staden har en egen identitet, ganska skild från de flesta amerikanska städer som saknar den mängd av historiska byggnader som Boston har. De många och stora universiteten sätter också sin prägel, och det märks att studenter är en stor del av befolkningen. De starka höstfärgerna och de historiska tegelbyggnaderna gjorde verkligen att man kände igen sig i alla de filmer som gjorts i akademisk New England-miljö. Det var en ganska kort resa, från torsdag till söndag, men vi hann ändå med att se både en del natur och historiska platser i och utanför Boston. Höjdpunkten var kanske att få se Harvard och MIT. Jag har lagt upp bilder från resan strax efter att den hände, de går att komma åt genom bildarkivet.

Åsa och jag vid Walden Pond, där Thoreau bodde.

Byggnad ritad av Frank Gehry på M.I.T.

Nästa stora resa var till Peru, och det har inte ens gått en vecka sedan jag kom hem igen så jag har inte riktigt hunnit sortera igenom alla bilderna än. Jag hade planerat resan själv, men en vän bestämde sig för att följa med bara ett par dagar innan vi åkte. Första anhalten var Cusco, en stad med anor får Inka-tiden som ligger i den heliga dalen, där de flesta och största ruinerna från Inka finns. Den ruin som drar flest besökare är förstås Machu Picchu, en välbevarad Inka-stad högt uppe bland bergen, men det finns även andra lämningar i dalen som också är mycket intressanta. Efter Cusco åkte vi buss till Arequipa, en av de rikare städerna i Peru. Arequipa har ett stort kolonialt arv och många vackra byggnader, men anledningen till att vi åkte dit var Colca, en kanjon i Anderna som är större än Grand Canyon. Vi hyrde en stor fyrhjulsdriven pickup, och jag hade några glada dagar bakom ratten. Det är ett ganska primitivt nöje att köra på dåliga grusvägar, över små bäckar och genom stora lerpölar men det är inte desto mindre väldigt roligt. Utsikterna var förstås storslagna, och de enorma kondorerna som svävade över våra huvuden gjorde inte saken sämre, men för mig var nog ändå höjdpunkten att få köra ute i vildmarken.

Förutom kondorer såg vi massor med lamor, alpacka (som ger ett mycket gott kött), vicuñas och flamingos. Det var faktiskt en riktig naturupplevelse, och gav lite mersmak.

Nu ska jag gå och lägga mig så att jag är pigg under löpningen imorgon. Med alla resor och besök så har jag inte riktigt hunnit träna så mycket som jag borde ha gjort, och tiden blir nog inte lysande. Men det är väldigt vackert här ute i öknen, så det blir förhoppningsvis en upplevelse bara att springa. Dessutom så är jag fortfarande ganska nöjd med min prestation från Silicon Valley Marathon, där jag slutade sjua (av femtio ungefär) i min åldersgrupp med en tid på 3:37, vilket är en stor förbättring mot tidigare i år. Det här loppet får nog bli det sista på ett tag. Jag börjar känna av att knän och fötter protesterar och vill gärna undvika att få några bestående men, så jag trappar ner lite innan det händer. Istället har jag faktiskt införskaffat en tävlingscykel, och tänkte försöka ge mig på någon cykeltävling nästa år istället. Det blir nog kul det också.

Rektangulära Inka-terasser.

Allt var inte marsvin.

Cirkulära Inka-terasser.

Tempel i närheten av Pisac.

Machu Picchu.

Vicuñas. Jag var förmodligen alldeles för nära.

Vicuñas med fond.

Alpacka. Söt, mjuk och ger fantastiskt kött. Bra djur.

Flamingos.

Jag med lerig pickup i en liten by i Colca. Notera brandsläckaren bak. Bilen var även utrustad med rejäl krockbur. Hade säkert hjälpt om man trillade ner för kanten...

Mexiko

2009-10-10T16:11:00.000-07:00

Nu har det blivit höst. Inte så att det egentligen märks mycket på vädret. Även om det är kyligare än under sommaren så är det fortfarande soligt och fint (åtminstone de dagar San Francisco inte är insvept i dimma). Traditionellt räknas sommaren som avslutad i och med Labour Day Weekend, den första helgen i september, där den efterföljande måndagen är USAs motsvarighet till första maj. Förutom den rent historiska kopplingen är nog den enda gemensamma nämnaren det faktum att få längre fäster någon vikt vid helgdagens ursprung men är tacksamma för att få en långhelg. Någon motsvarighet till siste april finns mig veterligen inte.

Två veckor innan Labour Day firade jag min födelsedag genom att bjuda in mina vänner på lite svensk midsommarmat en söndagseftermiddag. Det var riktigt lyckat — om jag nu tillåts säga det själv. Lägenheten var full med folk (nu är det en ganska liten lägenhet så det krävs kanske inte så många). Jag hade ordnat sill, snaps och potatis men för att vara på den säkra sidan så hade jag lax, räkor, ägg med kaviar och annat också. Det mesta var gott, men rabarberpajen blev riktigt misslyckad. Fråga mig inte hur man kan lyckas med det. Jag skyller på att jag gick upp tidigt för att springa ett 10km lopp i Oakland. Min tid vid målgång var 47 minuter, men jag saknar riktig känsla för om det är bra eller dåligt. I just det här loppet var det dock med säkerhet dåligt eftersom det handlade om att komma närmast sin individuella idealtid. Min var på 55 minuter och om det inte vore för att Jenny som jag sprang med kom fjorton minuter från sin idealtid skulle jag nog ha kommit sist i den tävlingen.

Ägg med räkor.

O.P.

Själva Labour Day använde jag det här året till att åka på djuphavsfiske i Mexiko med ett stopp i San Diego på vägen tillbaka till San Francisco.

Jag tog ett eftermiddagsflyg till San Diego, promenerade över gränsen (ett litet äventyr i sig) och satte mig på en buss till Ensenada i norra Baja, ett par timmar söder om Tijuana. Det är en stad som kanske mest frekventeras av kryssningsresenärer och mexikanska turister, men det fanns även ett vandrarhem för ryggsäcksresenärer där jag snabbt fann mig tillrätta. Eftersom jag den här gången reste på egen hand var det skönt att bo på ett vandrarhem med flera personer i samma situation som jag. Jag slås gång på gång av hur enkelt det är att göra nya bekantskaper när man är ute och reser så även om man kommer själv behöver man aldrig vara ensam.

Tidigt på lördag morgon gick jag ner till hamnen och letade upp båten som jag skulle ut och fiska med. Vi var fyra turister, samtliga med någon koppling till USA, och lika många i besättningen. Man kunde tro att besättningen efter att till synes ha gjort samma resa dag ut och dag in under lång tid skulle mista en del av ivern för att komma ut och fiska, men så verkade inte vara fallet. De var väldigt hjälpsamma med att skära till agn och gå igenom spön och fiskelinor, och när kapten stormade ner från sin kahytt efter att ha sett gulfenad tonfisk i området var det nästan fullt slagsmål om bästa platsen vid relingen. Jag kunde inte riktigt uppbåda samma entusiasm men gjorde goda försök ändå. Samma skådespel upprepade sig ett par gånger, men slutade i besvikelse och utan tonfisk på däck.

Mot slutet av turen kom det efterlängtade radioanropet om gulfenad tonfisk igen och kaptenen lade om kursen. Jag var vid det här laget ganska trött och hade redan fått några fiskar, en liten vit fisk med gul ryggfena och några fula röda bottenlevande fiskar, en fångst som jag var ganska nöjd med. Jag hade också förlorat tre drag, vilket mexikanerna var allt annat än nöjda med. Så när larmet om tonfisk kom igen gjorde jag faktiskt inte ens i ordning mitt spö utan tänkte försöka ta lite bilder på begivelsen istället för att själv ta del. Det verkade lovande, kaptenen hade redan skrikit "Hookup!" följt av vad jag antar var spanska svordomar när tonfisken släppte. En av de äldre i besättningen tolkade nog mitt avvikande beteende som missnöje (långt ifrån fallet) och gjorde i ordning mitt spö och insisterade på att jag också skulle försöka. Jag fick napp redan på första eller andra kastet. Oväntat är nog rätt ord.

Man tycker kanske inte att en tonfisk på mindre än en meter borde kunna ha så mycket att sätta emot, men så är det alltså inte. Det är förvånansvärt tungt, och varje häv med spöet ger inte mycket mer än en halvmeter lina. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det kan nog ha tagit minst en kvart innan jag påtagligt trött drog upp tonfisken ur vattnet och en besättningsmedlem satte en hake i dess sida för att dra den upp på däck. Vid det laget var det inte bara jag som var trött och vi styrde inåt land igen. Det var ett par timmar dit, solen stod högt och det fanns inte mycket skugga på båten. Jag fick många goda råd på vägen in om hur jag skulle ha gjort, varav flertalet involverade inköp av dyra fiskespön och rullar. Abu Garcia ska det vara. Till nästa gång vet jag.

Tillbaka på vandrarhemmet gjorde jag sashimi av min fångst och bjöd de andra gästerna på. Det blev en riktigt trevlig tillställning och färskare fisk har jag nog aldrig ätit. Senare på kvällen gick vi ut tillsammans och lyssnade på något lokalt band som spelade på en tak-bar under natthimlen. Vi gjorde (sannolikt pinsamma) försök att följa den mexikanska dansen, men var nog bättre på att dela reseminnen och margaritas. Sämre kan man ha det.

Gigantisk mexikansk flagga i Ensenada.

Tidig morgon. Vi köper sardiner till agn.

Blandad fångst.

Min tonfisk.

Dagen efter kom igång ganska sent. Vi åt färska fisk-tacos till frukost i hamnen men skingrades sedan åt olika håll. Två österrikare och en kanadensare skulle fortsätta längre söderut och jag hade bestämt mig för att åka tillbaka till San Diego för att få en hel dag där och slog följe med en amerikan norrut igen. Vi skiljdes åt vid gränsen och jag tog in på ett nytt vandrarhem där jag delade rum med en sjöman som skulle mönstra på ett segelfartyg ett par dagar senare. Han hade gott om bra historier som jag inte längre minns. Själv berättade jag om mina seglatser med optimistjolle i Lommabukten.

San Diego var också trevligt, men långt ifrån lika spännande. Så fort man korsar gränsen märker man att man är tillbaka på kända marker. Känslan av att vara ute och upptäcka som kommer över en så fort man anländer i ett främmande land är långt borta.

Jag spenderade förmiddagen nästa dag på USS Midway, ett hangarfartyg från andra världskriget, vilket var kul att se. Egentligen hade jag velat se Star of India men hon låg i torrdocka för underhåll. Så kan det vara ibland. Istället gick på zoo. San Diego sägs ha ett av de bättre i USA, men jag hade lite svårt att bli begeistrad. Det är förvisso häftigt med elefanter och zebror men det är något med miljön som gör att det inte riktigt passar mig.

U.S.S. Midway

På däck.

På kvällen gick jag ut med en av de amerikaner jag träffat i Mexiko som bodde i San Diego. Lite mer sofistikerat. Vi käkade ost och drack cocktails i baren på Grand Hyatt med utsikt över småbåtshamnen från hög höjd. Också fint.

Dagen efter tog jag det tidiga morgonflyget till San Francisco och var tillbaka på jobbet i tid till vårt morgonmöte. Jag var ganska nöjd med mig själv över att ha besegrat såväl morgontrötthet som den förutsägbara dagen-efter huvudvärken. Det räckte ändå till tresnåret då jag fick feber och började svettas. Jag körde hem ett par timmar tidigt, tog en dusch, kollapsade i sängen och sov tills klockan ringde nästa dag mer än tolv timmar senare.

Tre veckor senare sprang jag ett maraton uppe i bergen på gränsen mellan Kalifornien och Nevada, runt Lake Tahoe. Bergskedjan heter Sierra Nevada —The Sierras om man är i Kalifornien— och är verkligen bedövande vacker. Jag kom inte under fyra timmar den här gången heller, men var trots den höga höjden och de branta uppförsbackarna snabbare än i San Francisco, så jag är inte helt missnöjd. Kanske nästa gång.

Det är mycket som händer framöver, men viktigast är att det nu bara är dagar till dess att jag flyger till Boston och den riktiga hösten för att träffa Åsa igen.

Gissa djuret 1.

Gissa djuret 2.

Gissa djuret 3.

Gissa djuret 4.

Gissa djuret 5.

Gissa djuret 6.

Gissa djuret 7.

San Francisco Maraton

2009-08-07T15:52:00.000-07:00

Efter strapatserna i juni är det kanske inte så konstigt att juli blev mycket lugnare. Åsa åkte hem dagen innan fjärde juli, självständighetsdagen, så tyvärr fick vi inte tillfälle att fira tillsammans. Jag åkte istället ner till Santa Cruz med några vänner. Vi visste förstås att vi inte skulle vara helt ensamma om idén, så vi undvek motorvägarna och körde Highway One längs kusten. Kommer det att ta lång tid att köra kan man åtminstone se till att få utsikt på vägen. Morgonen hade kanske inte varit så effektiv, vi delade en utdragen brunch med apelsinjuice och bubbel hos en granne, så vi kom inte fram till Santa Cruz förrän paraderna och flaggviftandet hade avklingat. Det gjorde inte så mycket.

Istället hade vi picknick på stranden. Vattnet var kallt, som det alltid är, men det var riktigt härligt att ligga i solen i några timmar. Lagen säger att man inte får dricka några alkoholhaltiga drycker på stranden, men så länge det inte är uppenbart har polisen ingen rätt att undersöka vad man dricker. Resultatet är att det sitter hundratals personer och smyger med flaskor noggrant instoppade i små bruna pappåsar. Det blir lätt lite löjligt. Fyrverkerier är också förbjudna, så för att undvika lagens långa arm åker de manade ut på sjön i sina båtar för att avfyra raketer. Det var fint att se ut över Stilla Havet och se olagliga fyrverkerier drickandes ur en likaledes olaglig brun pappkasse och fira dagen när friheten kom till Amerika.

Ett par veckor senare åkte jag och Johan med Young Scandinavians Club till en stuga vid en sjö norr om San Francisco. Det är en klubb för skandinaver, och personer med skandinavisk anknytning, som anordnar en hel del sammankomster och aktiviteter i området runt San Francisco. Jag har varit med en del, men det här var första gången jag var vid sjön. Vi hade en riktigt skön helg, jag fick provat att åka Wakeboard för första gången och kan nöjt säga att jag lyckades stå på brädan.

Sedan i början på sommaren har jag börjat löpträna lite mer regelbundet. Ambitionen var att springa ett par gånger i veckan, och det hela gick till en början ganska bra. Under månaden Åsa var på besök blev det förstås inte lika regelbundet, eller alls faktiskt, men jag kom ganska snabbt igång igen. En vän skulle springa ett halvmaraton som gick sista helgen i juli och försökte få mig att också ställa upp. Jag var lite tveksam först, men provade på att springa en lite längre distans på måndagen som föregick söndagen loppet skulle gå. Det gick över all förväntan, och i ett anfall av hybris så anmälde jag mig inte bara till 21 kilometer, utan 42. Hela sträckan San Francisco Maraton.

Efterhand som dagen närmade sig blev jag lite nervös. San Francisco är inte direkt en platt stad, och sträckan innehöll flera ordentliga uppförsbackar. Men eftersom jag anmält mig så sent hamnade jag i den sist startande gruppen, så jag tänkte mig att det värsta som skulle kunna hända var att jag fick gå vissa sträckor. Ingen annan kom ju ändå bakom, så jag skulle inte vara i vägen för någon. Under hela veckan laddade jag med att äta så mycket pasta att jag nog fyllt min årliga kvot vid det här laget.

Rutten gick genom hela San Francisco.

Maratonets sträckning går längs kusten till San Francisco Bay, norrut, mot Fisherman's Wharf och förbi Presidio. Sedan fortsätter man över Golden Gate och tillbaka. I staden igen sluter man cirkeln genom att springa genom Golden Gate Park och Haight Ashbury tillbaka till Embarcadero där loppet också började. Eftersom man måste stänga av trafiken i stora delar av staden börjar loppet tidigt. De första löparna startade nog redan vid femtiden, och de sista, jag inberäknad, strax innan sju på morgonen. Det var lite mörkt, dimmigt och väldigt kallt. Jag ska nog vara tacksam för det, värme är inte mitt naturliga element och det var inte som att jag frös efter att starten gått. Nackdelen var förstås att jag (i likhet med många turister) inte fick se mer än asfalten på Golden Gate. Sikten sträckte sig inte till de röda pelarna som håller uppe bron. Lite tråkigt för de som kommit från när och fjärran för att springa, men jag har sett den förr och hade dessutom annat att tänka på.

Jag försökte hålla ett jämt tempo och det gick ganska bra. När jag sprungit halva sträckan hade strax under två timmar gått, och kontrollerna visar att jag lyckades hålla nästan exakt samma tempo tills det bara var en dryg halvmil kvar. Då lyckades jag trampa lite snett, och hade det inte varit för att jag var så trött hade det nog inte varit någon större fara. Nu lyckades inte musklerna riktigt hålla emot och jag fick riktigt ont i vänstra foten. Trots adrenalinet var jag tvungen att slå av på takten ganska rejält och tiden i mål blev 4.11:26. Hade det inte varit för foten hade jag haft en god chans att komma in under fyra timmar, men så är det kanske ganska ofta.

Ursäkterna slutar inte där. Eftersom jag startade i sista gruppen, och kom i mål som 1872 bland nästan 22000 startande (fördelat på två halvmaraton förutom maratonet) så var det stundtals svårt att ta sig fram. Speciellt sträckan över Golden Gate var jobbig i det avseendet, det var så mycket folk i vägen att det var hopplöst att sätta sin egen takt. Minst sagt enerverande. Nog med ursäkter. Jag hade nog inte fått en så mycket bättre tid ändå, men nästa gång ska jag se till att få starta i rätt grupp.

Se vilken fin medalj jag fick! Nu kan jag äntligen komma över att jag inte fick någon när Siri vann en tävling med Bamse-klubben på Mallorca.

Jag har inte så mycket planerat för de närmsta veckorna. Först en konsert med Depeche Mode tillsammans med Michal som jobbar på Svenska Handelskammaren i San Francisco. Helgen därpå en tur till Napa Valley och slutligen mitt eget födelsedagsfirande. Det blir trots att jag fyller tjugofem ingen ambitiös tillställning, men jag har länge lovat att bjuda en del vänner här på svenskt midsommarfirande, så jag ska försöka få ihop något på det temat. I min lilla lägenhet. Det blir nog en autentisk kultur-upplevelse för alla inblandade. Undertecknad inkluderad.

Vidare resor

2009-07-30T10:43:00.001-07:00

Jag har varit hemskt dålig på att författa nya inlägg de sista månaderna. Skrivlusten kom aldrig riktigt över mig, trots att maj, juni och juli passerat förbi. Som resultat blir det här kanske något mer svepande än vanligt, men i gengäld har jag tagit mycket fotografier och kanske det kan kompensera något.

Resan till sydvästra USA över Memorial Day som jag just hade bokat vid det förra inläggets publicering blev allt vad jag väntat mig. Grand Canyon är ett stort hål i marken. Las Vegas är inget för barn. Arizona är soligt. Ökenmotorvägar i Nevada är balsam för motoristen. Södra Utah är torrlagt på mer än ett sätt. Zions Nationalpark är ett Mecka för vandraren. Jag visste det. Men det är alltid något annat att vara där. Känslan av att dingla med benen över kanten på Grand Canyon när dimman drar förbi eller när hyrbilen gör sitt yttersta genom Nevada går inte riktigt att beskriva.

Vi flög till Las Vegas, körde via Hoover-dammen till Grand Canyon och från Grand Canyon till Page, Arizona. Från Page var det nära till Zion och från Zion var det sen inte så långt tillbaka till Las Vegas. Resplanen var nog inte så originell, men när man är ute i öknen spelar det mindre roll. Det är så få man träffar ändå att någon större trafikstockning aldrig inträffar.

Grand Canyon är en plats man kör till. Beskådar. Fotograferar och sedan spenderar dagar med att gå ner i bara för att senare komma upp igen till samma utsikt. Eller så sätter man sig i bilen igen och kör vidare. Vi var inte ensamma om att välja det senare alternativet. Utsikten är förvisso otroligt imponerande, men i sanningens namn uppskattade jag nog Zion mer. Även om det också är en kanjon och därför inte helt olik är den mycket mer inbjudande att vandra i. Det finns gott om leder som alla bjuder på ganska skilda upplevelser, och jag undrar om det inte är minst lika vackert.

Grand Canyon South Rim.

Horseshoe Bend utanför Page, Arizona.

Zion Narrows.

Utsikt över Zion Canyon från Angel's Landing.

En dryg vecka (i flera bemärkelser) efter det att jag kommit hem igen och återvänt till vardagen kom Åsa på besök. Jag inser när jag ser mina tidigare inlägg att det verkar som om vi inte gör annat än åker och besöker varandra, men riktigt så känns det inte när man lever i det snarare än läser om det. Det hade då hunnit bli juni, och vi hade inte setts sedan vi var i New York tillsammans i mars.

Den första helgen spenderade vi i San Francisco, med en utflykt till Monterey för att se akvariet igen under lördagen. Nu med sjöhästar och många fler uttrar än tidigare. Det kan tänkas konstigt, men vi har faktiskt inte haft så mycket tid i San Francisco tillsammans tidigare. Oftast har vi gjort utflykter under helgerna, och vardagskvällarna är så korta. Vi gick och såg Wicked, en musikal som spinner vidare på historien om trollkarlen från Oz, men som istället fokuserar på häxorna. Den var riktigt bra, och trots att vi vunnit rätten att köpa biljetterna (ett fantastiskt system) kunde vi både se och höra vad som hände på scen.

Påföljande helg fick vi storhetsvansinne och körde i åtta timmar för att komma till Mt. Whitney. Vi övernattade i tält halvvägs upp för berget, besteg toppen… och körde de åtta timmarna tillbaka till San Francisco. Till saken hör att Mt. Whitney är det högsta berget i de sammanhängande fyrtioåtta staterna och att det fortfarande var vintersäsong. Vi led mestadels av höjdsjuka och utmattning men lyckades le på de flesta bilderna, så vi ser ut att vara ganska nöjda ändå. Det var vi nog också ibland. Det snöade och vi fick god användning för både stegjärnen och isyxorna vi hyrt. Den björnsäkra matlådan jag införskaffat kom också väl till pass, tyvärr hindrade den inte murmeldjuren att gnaga på våra saker och kissa i tältet. Jag har försökt fundera ut ett sätt att hämnas utan att komma någon längre vart.

Utsikt i närheten av vår lägerplats på Mt. Whitney.

Jag tar på mig stegjärnen efter att ha beundrat utsikten från toppen.

Som kontrast till den slitsamma helgen på. Mt Whitney åkte vi sedan till Kauai, en av de mer västliga öarna i den Hawaiianska arkipelagen. Den kallas trädgårdsön och brukar sägas vara en av de vackraste öarna. Växtligheten är prunkande och vulkansluttningarna djupt gröna. Vad som inte sägs är att grönskan beror lika mycket på regnet som på solen, och vi hade ganska mycket av båda delarna. Vi sparar det som en not till nästa resa, en grön ö mitt i en ocean är grön av en anledning. Nu låter det som att det regnade hela tiden, och så var det givetvis inte. Lika givetvis regnade det på midsommarafton. Ingenstans kommer man undan den självklarheten.

Vi stannade fyra dagar på Kauai, promenerade på stränder i solnedgången, snorklade vid korallreven och hade picknick på öde stränder. Det var precis lika bra som det låter, och precis vad vi behövde efter förra helgens ansträngning. Efter Kauai flög vi till ön som gett hela ögruppen sitt namn – Hawaii. Eftersom staten, ögruppen och ön har samma namn uppkommer en hel del förvirring och ön kallas därför kort och gott den stora ön. Säger någon Hawaii syftar de till ögruppen. Staten pratar man inte om mer än nödvändigt.

Blött i regnet på Na Pali Coast, Kauai.

Utsikt på norra Kauai.

Utsikt från Waimea Canyon över Na Pali Coast.

Havssköldpadda vid stranden i Poipu, södra Kauai.

Kauai var otroligt avslappnat, ganska litet, och så lugnt som man kan tänka sig att en ö med endast en väg blir. Det var kontrasten som gjorde att den stora ön kändes så väldigt stor. I själva verkar kan man köra runt den på en dag, och tvärs över den på några timmar men i förhållande till Kauai kändes vidderna ändlösa. Under de sex dagarna vi var på ön hann vi uppleva så mycket att det kändes som om vi varit där länge, och vi hade kunnat stanna länge. Resan gick mestadels moturs längs kusten. Först besökte vi Volcanoes National Park där vi på natten fick se ett riktigt vulkanutbrott. Röken färgades brandgul av den lysande magman som sipprade snarare än sprutade ur jordens inre. Vi ska nog vara tacksamma för det.

Vulkanutbrott på den stora ön.

Resterna efter ett annat utbrott.

Vidare längs kusten kom vi till Hilo, en stad som får Borås att verka soligt. Det är en av de regnigaste platserna på jorden, och ändå bor folk här, trots att paradisiskt väder bara är någon timme bort. Från Hilo korsade vi ön på den ökända Saddle Road som alla guideböcker varnat för. Helt i onödan. Den var nyligen asfalterad och inte det minsta äventyrlig. Lite äventyrligt var det dock halvvägs där vi gjorde en avstickare upp på Mauna Kea, en 4205 meter hög vulkan. Mäter man som amerikanerna gärna gör – från havsbotten – är det 10000m. Det verkar kanske större så. Hawaiis belägenhet mitt i Stilla Havet kombinerat med Mauna Keas höjd gör att stjärnhimlen här är den klaraste som står att finna på jorden. Toppen står därför värd till en uppsjö av teleskop och observatorier. Storslaget var ordet.

Vägen upp var förbehållen fyrhjulsdrivna bilar, men det gick bra med en liten hyrbil också. Som guideboken retoriskt frågade, " Vad är skillnaden mellan att ha fyrhjulsdrift och en hyrbil? Med en hyrbil kan man ta sig fram var som helst". Det tyckte jag var roligt.

Ett av Keck-observatorierna på Mauna Kea i solnedgång.

Efter Mauna Kea tog vi oss till den norra delen av ön där vi spenderade några lata härliga dagar på svarta stränder där vi kunde vara ensamma. Strax utanför fanns också otroligt fina rev med massor av färgglada fiskar, och de enda som var där med oss var lokala fiskare som letade sjöborrar till japanska turister.

Svart sand på den norra delen av den stora ön.

Vi kom sedan åter till Kona, där vårt flyg hade landat i början på veckan, men nu körde vi inte vidare utan njöt till fullo av områdets färska kaffe, frukter och fisk. En morgon till frukosten såg vi delfiner som simmade en bit ut i havet. De kom till bukten ofta och var kända för lokalbefolkningen. Vi simmade med dem och det var verkligen så otroligt som man hört. Till synes lekte de en lek i vilken de simmade med löv på sina fenor och lämnade löven mellan sig. Jag var ingen match för delfinerna men lyckades även jag fånga något löv och de verkade uppskatta en deltagare till. Nåja, det kanske är mest så som jag själv vill se det, men jag kan med säkerhet säga att de var väldigt lekfulla och sociala även utanför Kolmården. Löven visade sig komma från en pensionerad man som tagit med sig dem ut på sin dagliga simtur med delfinerna. Man kan nog leva ett sämre liv.

Under de kommande dagarna fick vi se mer delfiner. De var runt oss när vi paddlade havskajak ut till Kapten Cooks monument i Kealakekua Bay och de följde båten när vi åkte ut för att dyka med djävulsrockor.

Djävulsrockorna, eller mantor som de numera heter, är värda ett kapitel i sig. De är kanske inte lika sociala som delfinerna, men de är allt annat än skygga och återvänder natt efter natt till samma ställe för att äta plankton. De har lärt sig att ljuset från dykarna, som också återkommer natt efter annan, drar till sig plankton. Alla är vinnare, utom möjligen planktonen. Vi åkte ut med en dykbåt, och alla vi dykare fick var sin lykta. Vi simmade i totalt mörker till samma plats som används varje dag och satte oss i en ring och höll upp våra lyktor. Det tog inte ens en minut innan den första rockan, med ett vingspann på upp till fyra meter och ett enormt gap kom rakt mot mig och väjde bara i sista stund. Den strök sig bokstavligen över mitt hår. När den försvann i mörkret bakom mig trodde jag att jag upplevt kvällens höjdpunkt, men rockan kom tillbaka med sina vänner och de gjorde samma manöver igen och igen. Det var en osannolik upplevelse och utan tvekan mitt mest omvälvande dyk någonsin.

Vistelsen på Hawaii drog sig mot sitt slut. Vi hade verkligen kunnat stanna mycket längre. Det var en av våra bästa resor hittills, och den insikten nådde vi nog med viss tillfredsställelse redan där. Jag kommer att leva på minnena länge, åtminstone tills någon gång i höst, när jag får träffa Åsa nästa gång.

Svärdsfisk i Kona.

På dykbåten innan vi såg djävulsrockor.

Fler bilder från begivenheterna finns i galleriet, nedan följer länkar för den som inte sett dem än.

Arizona med Grand Canyon.
Zions Nationalpark.
Mt. Whitney.
Kauai.
Hawaii, den stora ön.

New York, New York

2009-04-28T21:14:00.000-07:00

Ingen stad i världen kan riktigt mäta sig med den dragningskraft som New York har (Lund under siste april möjligen undantaget). Så förmodligen var det alltid bara en tidsfråga innan jag skulle komma dit. Bortsett från några byten av flyg på väg mot västkusten så dröjde det dock till före jul innan jag riktigt tog några dagar ledigt och gjorde ett besök. Det spelade viss roll att Johan kunde erbjuda både sällskap och sovplats. Efter att ha fått höra vad han betalade för sitt rum i Greenwich Village lovade jag mig själv att aldrig mer klaga på hyran i San Francisco. Förmodligen kostade min plats under hans skrivbord som en mindre herrgård i Småland. Inget ont om Småland, men efter helgen i New York kan jag nog tycka att det trots allt är ganska rimligt.

Det råkade falla sig så att fler bekanta från studietiden var i stan samtidigt vilket gjorde vistelsen mycket trevlig. Under tiden när Johan arbetade så hann jag med att se de mer berömda landmärkena på Manhattan. Wall Street drog förstås, men så också Grand Central, Chrysler Building och en hel del annat. Men det är under kvällarna som New York verkligen lever upp. Ibland ganska bokstavligt, vi mötte upp en annan Johan som jag lärt känna vid LTH på The View, Marriotts hotellbar på en våning högre upp än jag klarar av att minnas vid Times Square. Inte dumt att dricka Hampton Ice Tea's (inte helt olika de mindre specifikt namngivna) och se neonljusen på Broadway högt från ovan i en roterande bar. En annan kväll tog vi oss till norra Manhattan där Eric visade runt oss på Columbia. Det ser inte mycket ut utifrån, men när man kommer in på universitets campus känns det osannolikt att det ligger på Manhattan. Omgivningarna i Harlem är nog inte så hemska som de en gång var. Vad jag såg verkade det städat och ofarligt.

Även om julskyltningen inte var så spektakulär som man hade kunnat tänka sig så fanns det annat som åminde om den stundande högtiden. Tio tusen tomtar på färjan till Staten Island, för att ta ett exempel. Det är inte varje gång man får sådant sällskap när man äntrar en i övrigt ganska övergiven färjeterminal.

Innan jag åkte hem mot San Francisco igen så bestämde jag att det inte skulle dröja för länge innan jag åkte tillbaka. Det var så mycket som jag velat se men inte hann, och Central Park ska ses på våren, inte tu tal om det. Dessutom sägs det att man ska mötas på halva vägen i förhållanden, och då borde New York rimligen vara stället för mig och Åsa. Så några månader senare så tog jag igen en långhelg och mötte upp Åsa där.

Även om värmen inte riktigt gjort sitt intåg än var det ett helt annat New York i mars än i december. Det var stundom lite blåsigt, men solen gjorde klart att vintern hade givit vika.

Vi promenerade i Central Park och längs Fifth Avenue, gick på en Broadway-musikal och slogs med barnfamiljer på det naturhistoriska museét. Vi hann också med att gå en guidad tur i FN-skrapan, spendera en förmiddag på the Metropolitan och spana efter judar med korkskruvs-lockar i Brooklyn. Det var en ganska mäktig känsla att se generalförsamlingen som man så många gånger sett i TV-sändningar.

Vart man än vänder sig i New York så finns det någonting som väcker nyfikenhet och påkallar uppmärksamhet. Jag tror att det bästa man kan göra som turist är att ge efter för nyfikenheten och då upptäcka ställen som kanske kunde ligga var som helst, men som gör att man bit för bit kan skaffa sig en uppfattning om staden. Utan att blanda högt och lågt får man nog aldrig något grepp om New York. Staden definieras lika mycket av sina famösa landmärken som de små munk-bagerierna eller utsmyckningarna i tunnelbanan. Jag förstår verkligen den dragning som många känner efter att ha varit där.

Det blir förhoppningsvis fler tillfällen.

Tillbaka i San Francisco i mars så blev det inte fler långväga helgutflykter men det hade äntligen kommit lite snö i Tahoe så jag åkte skidor med arbetskamrater i Heavenly igen. Gillar verkligen mina för säsongen nya pjäxor. Sitter som gjutna över hela foten och lämnar inte en kvadratcentimeter oöm efter en dag i backen. Deras inte helt diskreta färg gör också att det är svårt för mina vänner att tappa bort mig i backen. Mycket praktiskt.

Nu väntar om några veckor en resa till Grand Canyon, via Las Vegas och Utah. Det är en tur jag velat göra länge men som av olika anledningar inte blivit av. Nu är resan emellertid bokad och såvida inte något oväntat inträffar så går flyget i slutet av maj.

Utsikt från Rockefeller Center.

Chrysler Building.

Mer utsikt från Rockefeller Center.

Insikt på Rockefeller Center.

Wall Streets alldeles egna tjur.

New York Stock Exchange.

Columbus Circle. Sebastian och Johan.

Times Square.

Ground Zero.

Åsa bland dinosaurier.

Manhattan genom Brooklyn Bridge.

FNs generalförsamling.

Kyrka på Fifth Avenue.

Lady Liberty i solnedgång.

Fler bilder, och i bättre kvalitet, finns i galleriet.

Besök hemifrån

2009-03-11T18:17:00.000-07:00

I februari kom både far och Ylva på besök. Far skulle hålla ett föredrag på en halvledar-konferens i början på månaden och stannade några extra dagar så att hans besök överlappade Ylvas sportlov.

När man är tre personer är min bil inte mycket att ha, så vi fick istället hyra en bil när vi gjorde en utflykt till vinområdena norr om San Francisco med stopp för att titta på Redwoods och den vackra kustlinjen.

Den följande veckan gjorde Ylva sitt bästa för att hinna med att göra alla San Franciscos sevärdheter, och hon lyckades nog så när som på Alcatraz vilket krävde förälders sällskap. Det var nog till det bästa, annars hade hon nog sett mer av San Francisco än jag hunnit med och så kan det förstås inte vara.

Här kommer lite bilder från den första helgen när vi åkte norrut. Jag tog en hel del bilder från påföljande helg som vi spenderade i Monterey och Big Sur också, men tiden har tyvärr inte tillåtit mig att sortera dem än. Så fortsättning följer...

Obligatoriskt foto på Golden Gate.

Ridge Vineyards i Sonoma.

Far på Ridge.

Ylva på Ridge.

Tickor i Armstrong Redwood State Reserve.

Far och Ylva med Redwoods.

Fallet Redwood.

Far och Ylva i skogen.

Mossa.

Ylva.

Färgglatt.

Ylva med vita lavar.

Närbild på vita lavar.

Vid kusten.

Ylva vid kusten.

Guatemala Del 3.

2009-02-26T21:37:00.000-08:00

Sent omsider kommer här den tredje och sista delen om resan till Guatemala i höstas. Nu slipper ni mer reseberättelser på ett tag.

Tillbaka i Guatemala City tidigt morgonen efter att vi varit i Tikal hämtade vi ut en ny hyrbil som skulle ta oss upp i bergen. Denna gången var det inte en liten Suzuki utan istället en överdimensionerad SUV med dieselmotor och trasig växellåda. Drömmen i rusningstrafik på morgonen med andra ord. Lyckligtvis såg den redan ut att ha varit med om mer än bilar mår bra av, så någon ytterligare buckla hade nog varken gjort från eller till.

Den största svårigheten var dock inte att navigera i trafiken utan att försöka hitta ut ur staden, några skyltar fanns inte och den lilla karta vi hade var inte till mycket hjälp. Så vi snurrade några varv runt staden och hittade till slut den stora motorvägen, Pan-American Highway, som sträcker sig mellan Alaska och Argentina och på vägen går genom Guatemala.

Väl ute på motorvägen gick det ganska fort, stundom var den fyrfilig med ny asfalt och stundom fortfarande grusväg, men det byggdes överallt så om bara några år så tror jag att den kommer att vara i fint skick. Ibland ledde de över det mötande körfältet till den sida vi körde på, vilket är ganska naturligt när det är pågående vägarbete. Skillnaden mot hemma som gör det värt att nämna är att de ofta inte skyltade om detta vilket hela tiden höll en på lite spänn och uppsikt för mötande trafik.

Redan på tidig eftermiddag hade vi hunnit till Zunil i västra Guatemala, och därifrån upp i bergen till Fuentes Georginas där det fanns varma källor med vacker utsikt. Detta var precis vad vi behövde efter de senaste dagarnas ansträngningar. De omgivande vulkanerna höll vattnet så pass varmt att det ständigt ångade. Från källan leddes det varma vattnet ner i successivt kallare bassänger, så man kunde välja hur varmt man ville bada. Närmast källan var det i min mening för varmt för att man skulle kunna vistas. Ångan hade nog påverkat växterna i omgivningen positivt. De var väldigt mycket större än vi sett på andra håll. Det var ganska mysigt att sitta i en varm källa omgiven av enorma ormbunkar och änglatrumpeter med utsikt över Guatemalas högländer.

Vi sov över i en liten stuga nära källorna och upptäckte då en nackdel med den ständiga ångan. All ved var genomblöt så det tog flera timmar att få till den brasa utan vilken natten hade blivit mycket kylig.

Färgglada vimplar och hus i Zunil.

Dagen efter var planen att köra mot Lago de Atitlan, men den planen kom ganska snart på skam. Vägen upp till Fuentes Georginas gick från Zunil och det enda sättet att ta sig till Lago de Atitlan (eller någon annan stans) var att köra genom Zunil. När vi försökte köra blev vi dock stoppade av ett uppbåd som lagt stenar över vägen och lät förstå att vi inte fick komma igenom. Efter att ha provat på alla andra vägar ut ur byn så stod det oss ganska klart att vi var fast. Eftersom ingen talade engelska (och de flesta inte heller spanska utan Q'eqchi', den lokala Maya-dialekten) så var det lite svårt för oss att förstå varför vi hölls kvar i byn. Men efter att ha frågat runt en del så trodde vi oss förstå att det var en protest mot någon ny lag rörande vattenrättigheter i området. Ingen visste precis när vägen skulle öppnas igen, men någon gång under eftermiddagen verkade de flesta vara överens om. Så vi gjorde det bästa av situationen och studerade Zunil utan och innan. Byn är väldigt vacker så vi kunde varit inspärrade på många sämre ställen, men känslan av att vara instängd var ändå lite obehaglig. Blockaden hävdes mycket riktigt under eftermiddagen och vi var på väg igen.

Ingen resa i Sydamerika är komplett utan protester.

När vi kom fram till Panajachel vid Lago de Atitlans strand hade det hunnit bli ganska mörkt men som tur var hittade vi ett rum på ett trevligt hotell som också hade en liten parkering för bilen. Panajachel är en typisk turiststad anpassad efter backpackers med allt vad det innebär. Mycket billiga drinkar och man vet att maten är OK, men ganska tråkigt och likt andra backpacker-hangouts världen över. Som utgångspunt för utflykter i regionen fungerade det dock ganska bra.

Vi åkte till Chichicastenango för att se Centralamerikas största marknad dagen efter att vi kommit fram. Jag har inte så mycket att säga om den förutom att den är stor, med mycket färger och ganska precis som man tänker sig att den ska vara. Marknader är nog inte riktigt min grej även om det fanns mycket att ta foton på. Under eftermiddagen körde vi till en övergiven kaffe-plantage och såg apor, näsbjörnar och massor med fjärilar.

Blommor till salu framför en av Chichicastenangos kyrkor.

Textilier utbjudna på Chichicastenangos marknad.

Senare gjorde vi en båttur på sjön och besökte några av de andra byarna som ligger längs stranden. Karaktären i dessa jämfört med Panajachel gjorde tydligt den skillnad som turismen innebär i en by. Helt klart var de också influerade, men inte så till den milda grad att alla etablissemang är till för backpackers, som i Panajachel.

En av många båtar redo att ta turister och bybor till andra sidan sjön.

Tidigt morgonen för vår avfärd från Panajachel tog vi igen en båt över sjön för att bestiga en vulkan på andra sidan. Det var varmt, ganska fuktigt och ansträngande. Vi kom inte långt innan David bestämde sig för att bryta, och det var nog lika så gott. När jag kom upp till kratern på tretusen meters höjd tillsammans med vår guide syntes av den förmodat vackra utsikten ingenting utom vita moln som bredde ut sig i alla riktningar. Det var inte första gången jag kom upp på en topp utan att se något, och det lär inte heller varit den sista. Så är det ibland.

Efter bestigningen av Volcan San Pedro körde vi till Antigua, sista anhalten på vår resa genom Guatemala. Staden var tidigare Guatemalas huvudstad, och många ambassader ligger fortfarande kvar här, men det riskabla läget omgivet av vulkaner gjorde att man flyttade styret till Guatemala City. Jag ångrade mig snabbt att vi hade lagt så många dagar i Panajachel och nu bara hade två halvdagar att spendera i Antigua. Stadens koloniala charm och små cafeér gjorde den mycket trevligare än de ställen vi tidigare besökt. Eftersom David blivit sjuk gick jag ensam ut den första (och sista) kvällen men hade trots det riktigt trevligt. Människorna här, många själva på semester, var mycket kontaktsökande och duktiga på engelska vilket var ganska skönt efter den senaste tidens stapplande försök att tala spanska.

Typisk gata i Antigua under sen kväll.

Kvinnor som tvättar i en fontän i Antigua.

Antigua fullbordade vår resa, men gav också mersmak. Kanske fick David än mer lust att stanna än jag då han råkade ställde in väckarklockan på ljudlöst alarm. När man ska upp klockan fem för att hinna med ett flyg är det kanske inte precis vad man söker. Det kan hända den bästa. Som tur var blev vi väckta av vår värd på vandrarhemmet som undrade varför vi inte kommit upp. Något skamsna men mycket tacksamma kom vi tack vare honom trots allt i tid till planet hem.

Under tiden i Guatemala träffade vi många andra resenärer, de flesta var i landet som en del i månadslånga resor runt hela Central- och Sydamerika. När jag satt på planet mot San Francisco med insikten att riktiga långresor förmodligen är över för min del var det inte utan att jag kände viss avund gentemot dem. Men det blir Thanksgiving även 2009, och då kanske jag får en ny chans att resa någonstans.

Solsken i Januari

2009-01-21T23:17:00.000-08:00

Under förra veckan var Åsa på besök, och vi gjorde som vanligt lite utflykter runt San Francisco. En av alla de saker som är bra med att bo i norra Kalifornien är att det året runt finns massor med bra ställen att åka till över veckoslut. Åsa landade på fredag kväll och dagen efteråt så körde vi på utflykt söderut längs kustvägen Hwy 1. Det var trots månaden varmt nog att köra med suffletten nere, vilket man som svensk aldrig upphör att förvånas över. Det var nu inte första gången för någon av oss att avverka den här sträckan, men det känns fortfarande speciellt varje gång. Brytningen där Kalifornien reser sig ur Stilla Havet är otroligt vacker och det är inte för inte som Hwy 1 räknas till de mest spektakulära vägarna i världen.

Första stoppet gjorde vi i Salinas, Steinbecks födelsestad. Förutom museét om densamme insåg vi snabbt att det inte finns så mycket annat att se. Men vi lärde oss lite mer om Steinbeck och fick också reda på att det i området runt Salinas skördas sex miljoner isbergshuvuden varje dag. Det är alltså med visst fog som staden kallar sig för världens salladshuvudstad. Bland grannstäderna finns både världens vitlökshuvudstad, Gilroy, och världens kronärtskocks-huvudstad, Castroville. Gilroy känner man igen mest på lukten som möter en på motorvägen innan ens de första skyltarna börjat dyka upp.

Från Salinas körde vi sedan till Cambria, där vårt hotell för natten låg. Cambria ligger vid kusten, strax söder om Hearst Castle som vi skulle åka till dagen därpå, och det är nog också den enda anledningen till att sova över där. Förutom att gå på en strandpromenad i solnedgången fanns det inte mycket mer att göra. Inte för att det var så illa.

Solnedgång. Fiskmåsar. Pelikaner (utanför bild).

Hearst Castle var dock tillräckligt av en attraktion i sig. Det är en på alla sätt överdimensionerad och överdekorerad ranch som tidningsmagnaten William Randolph Hearst lät bygga med början 1919. Det han saknade i känsla för arkitektur kompenserade han med kopiösa mängder av pengar för vilka han köpte dyrbara konstverk, mattor etc. från Europa som han sedan samlade i sitt bygge. Stället är fullt från golv till tak med föremål som för sig själva är vackra men som försvinner i sammanhanget och lämnar efter sig ett minst sagt kitschigt intryck. Några undantag finns dock. Flera av poolerna på området är imponerande och känns mer genomtänkta än själva huvudbyggnaden.

Konfunderad.

Pool ute.

Pool inne (sol alltid oavsett).

På ägorna fanns också ett zoo och många av djuren läts fritt leva bland kullarna. När ranchen så skulle stängas fångade man in de djur man kunde och donerade till olika zoos, men man fick inte tag i alla. Detta fick vi bevis på när vi körde från Hearst Castle och såg "vilda" zebror längs vägen. Smått otroligt.

Efter Hearst Castle körde vi till Piedras Blancas, en strand i närheten där sjöelefanter kommer in från havet under vintern för att föda sina ungar och därefter para sig. Vi fick se ett slagsmål mellan två stora hannar, hur vanligt det är vet jag inte men det var oavsett en syn. De väger två ton och är så pass hårdhänta med varandra att de inte slutar slåss förrän båda rinner av blod och en ger sig på flykt mot havet.

Sjöelefanter.

Fight Club.

Som Brad Pitt och Edward Norton.

Fast på två ton.

Efter att ha sett på skådespelet med sjöelefanterna körde vi mot Paso Robles, en av de lite mindre vinregionerna i Kalifornien som i skuggan av Napa och Sonoma producerar en del intressanta viner. De fokuserar främst på Rhone-liknande viner vilket är en ganska skön kontrast till de oftast ganska kraftiga vinerna som Kalifornien kanske annars är mest känt för.

Eberle Vineyards.

Klockan var ganska mycket när vi slutligen kom hem till San Francisco. Helgen kändes som om den varit lång, som det känns när man gjort mycket och fått mycket nya intryck.

Veckan spenderade vi i San Francisco. Jag jobbade under dagarna och Åsa växlade mellan shopping, museér och att bara njuta av solen. Hon lyckades nog lägga på mer solbränna än jag gjort på flera månader. Inte lätt när man jobbar inomhus hela dagarna och sedan åker på semester till Sverige mitt i vintern.

Följande helg bjöd däremot på mer sol, och då lyckades jag givetvis bränna mig. På gott och ont endast i den nedre halvan av ansiktet, som inte täcks av skidglasögonen och hjälmen. Vi åkte med ett par av mina arbetskamrater till Lake Tahoe för en helgs skidåkning. Sanningen att säga var det inte så lysande som det kunde varit. Det hade inte snöat på två veckor och var ganska tråkig snö, men eftersom det var den första skidåkningen på säsongen spelade det minde roll och vi hade en riktigt bra tur. Lördagen åkte vi i Heavenly, en ort på gränsen mellan Nevada och Kalifornien som bjuder på skidåkning bland Sequoia med fantastisk utsikt över prärien i Nevada och den klarblå Lake Tahoe på den kaliforniska sidan. Av alla ställen jag åkt skidor är det nog det system med bäst utsikt.

Högmod före fall.

Åsa framför Lake Tahoe.

Dagen efter åkte vi istället i Kirkwood som hade lite bättre och mer utmanande åkning. Trots två veckors torka kunde vi till och med finna ett ställe med lite relativt mjuk och torr snö under ett överhäng i skuggan i ett avlägset hörn på systemet som inte var så lätt att ta sig till.

När jag skriver det här så sitter jag i mitt vardagsrum och ser ut över ett regnigt San Francisco så kanske det finns chanser till lite ny snö om ovädret håller i sig hela vägen till bergen. Åsa har åkt hem till Sverige igen och det är återigen ganska tomt i min lilla lägenhet.

Guatemala Del 2.

2009-01-09T08:05:00.000-08:00

Det har hunnit bli januari, och jag känner att jag inte riktigt hinner med att skriva om allt i samma takt som det händer. Här kommer i alla fall en liten fortsättning på reseberättelsen om Guatemala. Sedan dess har jag hunnit vara i New York och hemma över julen, men om det får det bli mer en annan gång.

När jag bokade vår hyrbil så hade jag inte mycket till uppfattning om hur det skulle vara att traversera djungeln i Guatemala, att fyrhjulsdrift skulle vara bra var nog det enda jag gissade riktigt korrekt om. Jag hade valt en väldigt liten bil med tanken att det skulle vara trångt och kanske finnas en del hinder som kunde vara i vägen för en större bil. Det visade sig vara helt fel. Problemet var stora pölar med gyttja som inte gick att få något grepp alls i. De som tog sig ut till utgrävningsplatsen regelbundet löste detta genom att köra väldigt långa pickups, så att ett hjulpar hela tiden kunde vara på fast mark. Med vår lilla bil så satt vi ofta med hela bilen i gyttja, och hjulspinn både fram och bak. När jag vid ett tillfälle precis lyckats föra bilen ur en sådan pöl med hjulspinn på tre däck så bestämde vi att lämna bilen och gå den sista biten. Den sista biten visade sig vara 15km, en bra bit längre än vad jag trodde.

Vägen mot Nakúm.

Det var ingalunda någon svår terräng, men det var varmt och fuktigt och fullt med mygg vilket ändå gjorde strapatsen till just det. I den miljön så går det åt mer vatten än vad man är van vid, och jag skäms lite över att tillstå det, men vattnet tog slut ganska tidigt. När vi slutligen kom fram till Nakúm så gick det en ranglig liten bro över en liten utlöpare från en näraliggande flod och eftersom vattnet var någorlunda klart och var rikt på fisk så bestämde sig David för att dricka det. Fullt medveten om att det inte var den bästa av idéer så följde jag hans exempel och oroade mig mest för kommande magont (som faktiskt uteblev). Vad jag inte hade tänkt på och som jag kanske borde oroat mig mer för var det som David såg flytande ett tiotal meter bort och först benämnde "En stor fisk!".

Den stora fisken visade sig vara en krokodil.

Tursamt nog verkade den bli lika rädd för mig som jag för den. Den simmade snabbt iväg när den insåg att den blivit upptäckt, men kom sen tillbaka och visade upp sig ordentligt. Jag var plötsligen inte lika törstig längre.

Crocodílidos.

En mycket efterlängtad syn.

Framme i Nakúm pågick utgrävningarna, men några utländska arkeologer fanns inte på plats utan det var en grupp ur lokalbefolkningen som höll arbetet gående i väntan på att torrperioden skulle börja och transporter skulle bli lättare. Trots att ingen talade engelska så fick vi ändå ut väldigt mycket av den rundvisning vi fick. När man har gott om tid brukar det ändå gå att kommunicera ganska mycket med de få ord man plockat upp och handrörelser. Det var en otroligt häftig känsla att få se dessa ruiner, små städer som djungeln tagit i besittning. Det mesta var fortfarande helt orört och såg ut precis som det gjorde när västerländska upptäckare kartlade områdena och gjorde dem kända för omvärlden.

Några av de ännu inte rörda ruinerna i Nakúm.

Vi fick privilegiet att som första turister se de nyss utgrävda lägenheter där vanliga Maya bodde. Lägenheter är säkert helt fel ord för att beskriva det, men det är det bästa jag kan komma på. Arrangemanget påminde mest om flerfamiljshus i två eller tre våningar som var byggda på en slänt så att inga lägenheter var rakt ovanför varandra. Lite som terassodlingar, fast med hus.

Vår entusiastiske guide tog oss också upp på de högsta pyramiderna och visade hur torgen och bostäderna hade legat. Mycket intressant att få en liten inblick i Mayas stadsplanering. Det var faktiskt mer annorlunda än exempelvis de romerska ruiner vi har i Europa än jag spontant hade tänkt. Att få se de nästan orörda ruinerna efter en betydande Maya-stad och dessutom få se arbetet med att gräva ut den var en upplevelse jag sent kommer att glömma.

Vår frivillige och mycket entusiastiske guide.

På vägen ut ur djungeln var det mest en kapplöpning mot solen för att hinna ut på den asfalterade vägen innan mörkret föll. Vi lyckades nästan, och mot alla råd och rekommendationer körde vi de sista timmarna till Tikal utmattade i beckmörker. David sov gott trots att jag nog lyckades träffa större hål i vägen flera gånger per minut. Väl framme på hotellet gick vi direkt och lade oss. Jag tror att jag sov tio eller tolv timmar utan att vakna en enda gång. Det händer aldrig hemma.

Tikal är den största utgrävda Maya-staden i Guatemala (och kanske Latinamerika). Den är enkel att ta sig till, och det går reguljära flyg från Guatemala City som varje dag flyger in massor med turister som åker till Petén bara över dagen för att se Tikal. Efter att dagen innan ha sett Nakúm var det kanske inte så överväldigande som det annars hade varit. Med det sagt var det ändå en lite annan typ av upplevelse som inte är helt jämförbar.

Vi fick i Tikal en bättre bild av hur det hade sett ut på Mayas tid. Nära nog allt var utgrävt, gräsmattorna var klippta och byggnaderna till stora delar restaurerade. Det finns fördelar med båda sätten att se historiska lämningar, men man kanske skulle gjort det i den andra ordningen.

Den stora plazan i Tikal.

Den stora pyramiden i Tikal med ett offeraltare i förgrunden.

På kvällen lämnade vi åter vår hyrbil, otvättad, och trots en del ganska otäcka smällar på vägen passerade bilen inspektionen. Kanske inbillade jag mig, men jag tror att föreståndaren var lite imponerad över att vi tagit oss till Nakúm i den lilla Suzukin.

De sista timmarna i Petén spenderade vi i Flores. En osannolikt liten vacker stad med gränder, bjärt färgade hus och små gatlyktor på en ö i en större sjö söder om Tikal. Vi drack så många fruktdrinkar vi orkade innan vi gick på nattbussen tillbaka till Guatemala City.

Nu har klockan igen blivit för mycket, så det får nog bli mer om resan till högländerna i ett senare inlägg. Imorgon kommer Åsa hit vilket förstås ska bli hur bra som helst. Vi ska åka på utflykter, söderut till sommarväder och österut för skidåkning, och flanera i San Francisco. Något mera skrivet blir det alltså inte på någon vecka.

Guatemala Del 1.

2008-12-18T22:42:00.000-08:00

Under en kort vecka i slutet av oktober var jag hemma i Sverige för Mors disputation, men också för att jag var tvungen att åka till Stockholm. Där skulle jag besöka ambassaden för att genomgå en intervju vilken fullbordade min ansökan om arbetsvisum till USA. Man kan tycka att det är lite fånigt att tvingas flyga över Atlanten och förbereda flera centimeter pappersarbete (mäter det numera på höjden) för att låta sig intervjuas under en minut och trettio sekunder. Det hela gick i alla fall vägen, och jag fick det avklarat redan på måndagen.

Större delen av veckan var jag förstås med Åsa i Linköping och det var först på torsdagen som vi åkte till Skåne. Sverige i oktober har sin charm när man inte sett regn och rusk sedan december (förra gången jag var i Sverige).

När jag kom hem (relativt begrepp numera, inte ens jag vet ibland vad jag avser) till San Francisco igen så hade det hunnit bli november. Vädret höll sig fortfarande ganska soligt och min tomatplanta från Siri och Joakim som växer på brandtrappan visade inga tecken på att sluta producera tomater. Det har den för övrigt ännu inte gjort i mitten på december.

Den stora händelsen under november var förstås den historiska valnatten då Obama valdes till USAs första afro-amerikanska president. San Francisco var givetvis eld och lågor och firandet höll på till långt in på småtimmarna. Under valvakan samlades vi i en väns lägenhet, men det var egentligen aldrig särskilt spännande. Champagnen korkades upp redan när Ohios valresultat rapporterades. Det enda som lade sordin på stämningen under kvällen var resultatet från en parallel omröstning i vilken homosexuella fråntogs rätten att ingå äktenskap.

Ett par veckor senare var det Thanksgiving, och jag passade tillsammans med en svensk kollega, David, på att utnyttja ledigheten och åkte till Guatemala. Det var första gången jag åkte till Latinamerika, och således en ganska ny upplevelse. Jag var nog ganska inläst på vad som komma skulle, men att vara beredd på någonting är dock inte samma sak som att uppleva det. Tur är väl det.

Det hela började lite halvbra. Vid incheckningen stod det en ung mexikan som inte tidigare sett ett europeiskt pass och undrade om man verkligen kunde få flyga ut ur och tillbaka till USA utan ett amerikanskt pass eller grönt kort. Jag gjorde mitt bästa för att vara tålmodig och förklara men han kallade på en överordnad som dök upp ganska fort. Hon var inte heller helt snabb, men kunde i alla fall leta i regelverket snabbt och konstaterade att pass var en giltig resehandling. Verkligen överraskande. Tyvärr hade det nog framgått att jag inte tyckte att han var den skarpaste kniven i lådan, och som tack för det fick jag ett litet klistermärke med fyra S på min biljett.

Fyra fruktade bokstäver.

Dessa fyra versaler innebär i praktiken att man bedömts vara en säkerhetsrisk och därför måste genomgå särskilda säkerhetskontroller. Inget man vill råka ut för när man har tre flygningar framför sig. Officiellt heter det att dessa klistermärken delas ut slumpmässigt, men det fanns inget slumpmässigt i sättet vi fick dem på. Förutom att ta prover från min kameraväska för att leta efter sprängämnen och noggrann handvisitering innebar det också en kortare intervju med en man med mustasch. Skönt att vi var i god tid.

Vi kom fram till Guatemala City sent på lördagen och hade inte tänkt spendera någon längre tid där. Egentligen gick vi bara en kort promenad och avslutade med middag innan vi styrde mot busstationen där vi skulle gå på en nattbuss till Flores, en vacker stad i Petén i norra Guatemala. Under promenaden stannade en vänlig person sin bil och förklarade för oss att David borde stoppa undan sin kamera om vi inte ville bli rånade. Vi ville förstås inte bli rånade men David hade heller inte någonstans att stoppa kameran så vi gick istället med raska steg till busstationen där tryggheten och vakter med automatvapen väntade.

Den natten fick vi inte sova mycket, trots att det egentligen hade behövts med tanke på att vi inte fått någon sammanhållen tid natten innan heller. Men så är det ibland, och i början på en veckas semester har man ändå ganska mycket energi så det gick vägen ändå.

Till Flores kom vi vid halv sjutiden på morgonen, så vi fick hänga på låset en stund innan vi fick vår lilla hyrbil som vi skulle åka ut i djungeln med. Det var lite av en chansning att boka eftersom de enligt reglerna inte hyrde ut till någon under tjugofem. David är förvisso över tjugofem, men saknar körkort, så det var bara tillsammans vi uppfyllde kriterierna.

Hyrbilen var en liten söt förhöjd Suzuki med fyrhjusdrift och en motor med lika mycket råstyrka som bilen utstrålade. Vårt mål för dagen var att köra till Nakúm, en stad från Mayas storhetstid som ännu inte återerövrats från djungeln och där arkeologer aktivt arbetar med utgrävningar. Nakúm går inte att nå året om, men vi hoppades att det trots regnet en dag tidigare skulle var torrt nog för att köra på den väg som röjts genom djungeln. När vi frågade vakterna som tog hand om betalning till den stora nationalpark som omger Nakúm och flera andra ruinstäder om vägförhållandena fick vi dock mest huvudskakningar till svar. Mycket mer fanns nog inte att tillägga.

Vår lilla bil på en väg som enligt kartan är en highway (unpaved).

Utsikt från en liten hydda vid vägkanten. I bakgrunden hör man vrålapor.

Om hur det hela gick får jag nog skriva i ett senare inlägg, men jag ska redan nu avslöja att vi fick möta en krokodil på väsentligt mycket närmre håll än man nog helst vill, och att vi var tvungna att överge bilen. Mer om det senare.

San Francisco vecka 6

2008-10-12T23:05:00.000-07:00

Tiden går fort när man har roligt. Nu har jag bott i San Francisco i ganska precis sex veckor och känner mig redan ganska acklimatiserad. Jag går mot röd gubbe, åker buss även när jag bara ska en hållplats och har givit upp tanken på att kunna parkera lagligt en fredagkväll. Är inte säker på att det gör mig San Franciscan, men det är små steg på vägen. För att löpa hela linan ut behöver jag ett par Wayfarers i billig neonfärgad plast som tycks vara lokalt moderiktiga, men någonstans får man dra gränsen för hur mycket man låter sig assimileras.

Lägenheten om natten.

Dagens lunch. Spenat-gnocci Alfredo med tomat och basilika.

Sedan jag skrev senast har mina planer för Thanksgiving-veckan tagit en något mer fast form. Jag har tillsammans med en svensk kollega bokat biljetter till Guatemala, och tanken är att vi ska hyra en fyrhjulsdriven bil och i bästa Indiana Jones-stil upptäcka Maya-ruiner och se oss omkring. Än har vi inte lagt upp något tänkt rutt, men vi har god hjälp av en vän på jobbet som är uppväxt i Panama och har rest mycket i området. Listan på möjliga aktiviteter är ganska lång och innehåller bland annat bestigning av vulkaner, vandring i regnskog och segling i Karibien. Allt hinner vi förstås inte med. När man är på semester ska man ju inte vara alldeles för ambitiös. Det blir nog spännande oavsett vad vi väljer att göra.

För två helger sedan återinvigdes California Academy of Sciences i en ny imponerande byggnad ritad av Renzo Piano. Jag fick genom en vän som ställer upp som frivillig guide möjlighet att tillsammans med henne gå på förhandsvisningen. Det är ett naturhistoriskt museum, men i ganska modern tappning med ett stort akvarium och ett planetarium. Själva byggnaden gör sitt till för att få skelettdelar och vita ormar i formalin att verka spännande. Taket är täckt i gräskullar, och jag tror inte att jag är ensam om att associera till hobbit-boningarna i Sagan om Ringen. Mycket snittar blev det också.

Förra helgen var jag uppe i bergen mot Santa Cruz och vandrade bland vattenfall och Redwood-träd. Trots att det inte regnat sedan i början på året fanns det faktiskt en hel del små strömmar och bäckar, men det är nog än mer under vintern (eller vad som passerar för vinter i Kalifornien).

Närbild på ett av alla vattenfall i Big Basin.

Den här helgen börjar San Francisco Fleet Week, när flottan visar upp sin bästa sida och gör uppvisningar i bukten. I två dagar nu har det flugit jetplan på så låg höjd att billarm sätts i gång när planen passerar. Första dagen gick vi några stycken på en flyguppvisning vid Golden Gate. Vi satte oss på stranden och drack hemgjort öl och åt sushi i solskenet medan planen flög farligt nära vattnet. Gemytligt, med eller utan flygplan.

Blue Angels mot Golden Gate.

Röda flygplan i formation.

Närbild på Blue Angels.

Två veckor i SF

2008-09-14T20:38:00.001-07:00

Förra helgen satte operan upp en föreställning i Golden Gate Park och vi var flera som tyckte att det lät som en utmärkt förevändning att ta med oss picknick och dricka vin i solskenet. Jag hade bakat på morgonen och köpt färska fikon några dagar tidigare som hade mognat bra. Man kan ha det sämre än att äta nybakt bröd och vara salongsberusad på eftermiddagen i solsken till tonerna av kondenserad opera anpassad till en oförstående allmänhet. Det var en bra första helg som visade lite av vad San Francisco har att erbjuda.

Jag trivs alltså så långt.

Den nya lägenheten.

En sak står dock på minuskontot. Jag har ett gammalt element som drivs på ånga och står och visslar som en gammal tekittel i ett hörn. Det är väl en del av charmen med att bo i ett gammalt tjugotalshus. Läget kunde dock inte vara bättre, det är i ett litet distrikt kallat Hayes Valley med mycket restauranger, barer och kaféer. Två kvarter österut ligger Civic Center där stadshuset omges av operan, konserthuset, stadsbiblioteket och ett par museér. Till den delen av San Francisco där alla turister trängs för att gå i affärer är det ett par kilometer. Behörigt avstånd.

Tyvärr saknas balkong, men de flesta hyresgäster har annekterat små hörnor av brandtrappan för att husera lite växter och jag tog snabbt seden dit jag kom och började odla kryddor. Siri och Joakim gav mig en tomatplanta när de var här och den verkar också trivas bra i trappan. Det ser ut som att åtminstone en liten tomat är på väg (inte så illa för september). Jag är inte säker på att det är motiverat att bli barnsligt glad över denna ynka lilla tomat, men jag rår inte för det.

Jag har bott här nu i två veckor. Inte så lång tid kan tyckas, så jag kanske är ursäktad trots att den inte är helt färdigmöblerad än. En del har jag ändå fått gjort. Alla mina möbler har jag målat vita för att passa bättre med de nya färgerna. Nu när det är gjort är jag glad att lade ner tiden, men det tog nästan alla kvällar i första veckan att få det gjort och det var fler än en gång jag undrade om jag skulle ta mig igenom det med alla sinnen i behåll efter att ha först målat till midnatt och sedan sovit i ångorna av målarfärgen. Jag har också varit på IKEA och köpt massor med saker som verkade helt oumbärliga innan jag köpte dem och som jag nu glömt av vilka det var. Att det var en hel del känner jag mig dock rimligt säker på för den lilla bilen förmådde inte att svälja en pinal utöver det jag samlat på mig.

Hederligt arbete pågår.

Dag som natt.

Färdigmålat.

Lite möbler på plats och böcker i hyllorna.

Till nästa vecka har jag tänkt köpa ett skoskåp och ett skrivbord, som jag nog behöver få levererat om inte någon vän med stor bil också ska till IKEA samtidigt. Det är inte enbart av godo att inte ha Volvo. Leverans fungerade dock faktiskt relativt bra för ett par fåtöljer jag köpt av ett annat företag även om det krävde lite flyt med att vän från Sverige var på besök och råkade vara där när de behagade att dyka upp.

Just nu sitter jag och funderar på höstens resplaner. Vi får nästan en vecka ledigt i samband med Thanksgiving och kalkon är inte tillräckligt frestande för att hålla mig kvar. Vart det bär och på vilket sätt kvarstår att finna ut, men jag hoppas att det blir utanför gränserna. Innan biljetter är beställda vågar jag dock inte skriva mer än så... man vet ju aldrig hur det blir.

Grannhuset.

Utfykter med Siri och Joakim

2008-08-25T21:14:00.001-07:00

Nu har Siri och Joakim givit sig av hemåt igen, och mitt lilla (tillfälliga) rum på tio kvadratmeter känns nästan lite tomt. De tre veckorna de var på besök blev förstås händelserika. Vi spenderade en helg i Monterey, genom arbetet hade jag fått en inbjudan till Ferrari Challenge på Laguna Seca och i den inbjudan ingick ett litet hotellrum som jag tänkte att vi nog skulle kunna klämma in oss alla tre i. Det skulle visa sig vara relativt enkelt...

Pressfotografer till vänster, italienska mekaniker för Ferrari till höger.

På väg ut på en valskådningssafari såg vi sjölejon som annekterat en fiskebåt.

Vi var också i Wine Country, och provade vin i områdena kring Russian River och Dry Creek. Speciellt det senare är verkligen en upplevelse, Zinfandel med lika delar peppar och bär. Mycket gott. Nätterna spenderade vi på ett litet trevligt Bed & Breakfast i Cazadero. Första natten var vi ensamma gäster, men den andra fick vi sällskap av tvättäkta amerikaner som gjorde sitt bästa för att uppfylla alla fördomar och nidbilder man bär med sig. Samma helg besökte vi också Alcatraz och gick (som alla andra) en rundvandring med hörlurar. Dessa audio-turer besitter förmågan att förvandla vilken människa som helst till en zombie som på kommando tittar in i celler och håller sig i trappräcken. Höll man sig inte till turens order riskerade man att bli nerstampad av den synkroniserade turist-hjorden som rörde sig genom fängelset utan att prata sinsemellan. En upplevelse bara det.

Frukost på vårt Bed & Breakfast.

Zombies på Alcatraz.

Mina lägenhetsäventyr har slutligen fått en lösning och jag ska flytta till San Francisco den kommande helgen. Det är en lägenhet i den del av San Francisco som brukar kallas Hayes Valley, väldigt nära centrum, men inte så nära att man behöver kliva över hemlösa för att komma in i huset. Det är en liten etta med separat kök på fjärde våningen och utsikt över stadshuset, vilket är ganska trevligt. Jag kommer säkerligen att trivas bättre där än i den lägenhet jag bodde tidigare, om inte annat så bara för att jag nu slipper heltäckningsmattan.

Jag har tagit ledigt och beställt flygbiljetter hem till slutet av oktober för att kunna vara med på mors disputation. Det känns verkligen som att det var länge sedan jag var hemma, så det ser jag fram emot mycket. Det blir en vecka i Sverige, men nästan hela tiden kommer jag att vara i Linköping.

Siri och Joakim på besök

2008-08-05T23:04:00.000-07:00

Inte för att man märker så mycket skillnad på årstiderna, men ser man till kalendern så börjar sommaren gå in i sin slutfas. Det där med årstider blir ganska abstrakt när det nästan alltid är solsken och varmt nog att gå utan ytterkläder. Idag var det någon övernitisk medlem av städpersonalen på Apple som satte ut ett gäng små gula skyltar som varnade för våta fläckar på vår innergård. Det hör till saken att innergården är under bar himmel och varje tidig morgon blöt av dagg. Någon risk för is finns inte. Lätt absurt.

I förrgår flyttade jag in i en ny lägenhet, eller snarare ett rum i ett hus som en vän hyr. Grannen har tvättmaskin och torktumlare utomhus. Uppenbart saknas den svenska uppfattningen om vad som hör hemma inom- respektive utomhus i Kalifornien. Jag kommer nog aldrig att tycka att det är normalt. De gula skyltarna som varnar för vatten kan jag inte heller låta bli att skratta åt.

Det nya rummet är tänkt att bli temporärt. Jag vill flytta till San Franciscos innerstad, och trodde mig ha hittat en lägenhet, men hyresvärden skjuter upp inflyttningsdatumet med jämna mellanrum. Nu är det ett badrum som ska renoveras. Jag tror inte att han lurar mig, men lite misstänksam kan jag inte låta bli att vara efter att vänner råkat ut för det ödet i sina försök att finna den perfekta lägenheten.

Flytten in till det nya rummet blev som tur var ganska smärtfri, mest för att Siri och Joakim är på besök och kunde hjälpa mig. Jag hyrde en bil, nästan en lastbil, så att vi skulle slippa bära sakerna de dryga tre hundra meterna mellan min gamla lägenhet och det nya rummet. Joakim är en mästare på att parkera och fick äran att manövrera bilen nära trappan till den gamla lägenheten. Flera centimeter på varje sida till godo.

Det nya huset är inte så dumt. Det har ett bra kök med en ordentlig gasspis som man kan gör perfekta omeletter på. Nästan allt är nyrenoverat och det finns en liten pool på bakgården som man kan ta ett morgondopp i. Inte så dumt. Eftersom mina huskamrater också är smått nördiga ingenjörer så är huset fullt av elektronik, vilket har sina för- och nackdelar. Trots flera försök har jag inte lyckats lista ut hur man ser på TV. Vi har en enorm TV med platt skärm, tre fjärrkontroller som inte går att skilja åt, och en apparat som automatiskt spelar in massor med program och rensar bort reklamen. Hur jag än bär mig åt så visar den dock en dokumentär om amerikanska fängelser. Sådär upplyftande.

Så mycket för en civilingenjörs-examen.

Förutom att agera flytthjälp så har Siri och Joakim gjort San Francisco över två dagar. De har hyrt en liten Toyota Prius, en elhybrid-bil, och kört runt mellan sevärdheterna och letat parkeringsplats. Plikten kallade den första dagen de var här, men dag nummer två kunde jag göra dem sällskap hela dagen och vara guide. Det gick sådär. Biljetterna till Alcatraz var slut. Vi hittade ingen parkering vid lunchrestaurangen. Men, vi kom i alla fall till det moderna muséet och kunde se en riktigt bra utställning om Frida Kahlo. Konst blir alltid så mycket lättare att uppskatta när man vet något om konstnären och i det här fallet hade vi alla sett Hollywoods porträtt av densamma och hade därför inga svårigheter att följa den röda tråden.

Nu har de givit sig av mot Las Vegas och Grand Canyon. Själv ska jag ägna veckan åt energiomvandling och batteriteknik. Förra veckan höll jag på med styrning av parallella processorer. Jag har åtminstone svårt att klaga på att jobbet är enformigt.

Många piller blir det.

Alcatraz.

Jag och Joakim med musslor i olika former.
På tehus.
Väntades på spårvagnen i natten.

Dykcertifikat

2008-07-21T20:46:00.001-07:00

Jag hade en riktig déjà vu upplevelse samma kväll som kursen i dykning skulle börja. Inför första lektionen så hade vi (jag och Johan) inhandlat kursmaterial som bestod i en tjock bok och en film. Meningen var att man innan första lektionen skulle se filmen, läsa boken och sedan göra fem små kunskapstest och få svaren rättade. När Johan plockade upp mig för att köra till dykshopen där lektionen skulle vara så hade jag hunnit göra två kunskapstest... Resten skrev jag av från Johan (som själv kanske inte gjort dem helt oklanderligt) under bilfärden. Jag kunde svära på att det hänt innan i en lite annan kontext.

Väl framme utspelade sig också en scen som kändes bekant: Några andra var ännu mindre förberedda. Följaktligen kom vi båda undan med blotta förskräckelsen.

Ganska snart fick vi prova på att dyka i poolen, och trots att vattnet var ganska varmt och jag hade våtdräkt så frös jag riktigt ordentligt efter ett par timmar. Då började jag fundera på om det här med att dyka i Monterey, där det alltid är riktigt kallt, egentligen var någon bra idé. Min initiala köldchock kunde dock förmodligen tillskrivas en begynnande förkylning som goda vänner från Sverige varit och lämnat i veckan innan.

Efter ett par pooldyk och ett teoretiskt prov (som vi skrev till midnatt) bedömdes vi vara redo att ge oss ut i havet.

Glad dykare redo att utforska kelpskogarna.

Trots farhågor var det ganska behagligt med den tjocka våtdräkten i det kalla vattnet. Dykupplevelsen var riktigt häftig, och levde upp till mina förväntningar. Sikten var inte alltid så bra, vid ett tillfälle lär jag ha varit väldigt nära en säl men missat det helt. Nåja, man kan ju inte lyckas varje gång. Vad vi däremot fick se var roliga havssniglar, otroligt färgglada, och imponerande stora anemonfält helt i vitt. I havet lekte också en delfin som vi fick se flera gånger, men den var mer intresserad av kanotister än dykare. Jag förstår att folk kan bli bitna (av dykning, inte delfiner).

Nu har jag alltså ett dykcertifikat, och ska försöka se till att använda det någon gång. Tillfällena lär väl kanske inte hopa sig, men kanske ändå att det är möjligt någon gång i höst. Tiden lär väl få utvisa det.

Riktiga dykare har torrdräkter och är varma, men ser i gengäld ut som Barbapappor.

Glada certifierade dykare.

Uppdaterat hemsidan

2008-07-21T20:45:00.000-07:00

Det här inlägget är lite tekniskt så jag vill utfärda en viss varning.

De sista kvällarna har jag jobbat en hel del med att uppdatera hemsidan. Den förra fungerande inte så bra i olika webläsare, och det har varit en del andra problem men den också som jag irriterat mig på lite grann. När så delar av systemet bestämde sig för att ta semester så fick jag anledningen jag behövde att på allvar bygga om och bygga nytt.

Den förra var helt gjord i iWeb, och den nya ligger på Google's tjänst Blogger. Det senare kräver helt klart mer kodning om man vill göra hemsidan personlig, istället för det grafiska gränssnitt jag använt hittills. Det var faktiskt lite kul att igen prova på webprogrammering, jag tror att det är ungefär tio år sedan jag sist höll på med det. Något naivt förväntade jag mig nog att skillnaden skulle vara större. Möjligheterna är förvisso otroligt mycket större nu, och det syns kanske inte på slutresultatet men man har väldigt mycket mer kraftfulla verktyg till sitt förfogande. Det som inte skiljer är däremot att man fortfarande måste lägga ner för mycket tid på att testa i olika webläsare för att kolla att resultatet är OK. Eftersom resultatet aldrig är likadant i två program så måste man sedan knåpa och pyssla för att lösa problemen. Jag har testat så att det ser acceptabelt ut i de senaste versionerna av Firefox och Safari, att få något att fungera i Internet Explorer är säkert inte värt besväret så jag har inte ens bekymrat mig om att försöka. Om allt ser konstigt ut kan det vara en idé att uppgradera på getfirefox.com.

Jag har också lagt till en ny del nyligen; tumblr. Tumblr är en tjänst där man kan lägga in länkar och skriva kommentarer till nyhetsartiklar och annat. Tidigare har jag mest länkat till artiklar på Facebook, men ska prova tumblr ett tag istället.

Fotoalbumen har jag kvar att lösa. Förmodligen låter jag de ligga kvar på samma servrar som idag, men med ett något annat upplägg än tidigare. Det dröjer nog ett litet tag innan jag fixar till det. Så länge så ligger de kvar på den gamla hemsidan.

Jag har fört över alla gamla inlägg, men däremot försvann kommentarerna (alla åtta) i flytten. Förhoppningsvis så ska det nu fungera lite bättre framöver.

Scarface och Desolation Wilderness

2008-07-10T21:56:00.000-07:00

Det är mycket sällan som jag funnit mig på en häst, men lite fascinerad har jag nog ändå varit allt sedan grundskolans sportlov tillät mig att prova på. I juni fick jag så höra talas om att man för en billig peng kunde få hyra en häst som (på gott och ont) inte lyssnade på sin ryttare utan gick en runda längs Stilla havets strand strax söder om San Francisco med vad som nu råkade befinna sig i sadeln. Själv hade jag kanske ryggat för att ge mig ut på en sådan eskapad, men eftersom jag råkat lära känna en annan skandinav genom YSC som kunde en del om hästar så bestämde vi oss en solig lördag för att det nog var riskfritt och begav oss till Daly City för att rida ett par timmar. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men vad jag fick var inte så dumt. Hästen (Scarface) bekymrade sig överhuvudtaget inte om vilka order jag gav från ryggen utan stannade och åt precis när det passade honom, och tog den tur som han helst ville. Nåja. Mitt ego kanske klarar även det nederlaget. Rutten Scarface bestämde var dock mycket trevlig, och eftersom han styrde kunde jag ju koncentrera mig på att ta bilder.

I början av juni kom även Åsa på besök och precis som i början på året när hon var här så gjorde vi en del utflykter på helgerna och så gjorde Åsa ensam några resor i veckorna när jag arbetade. Vi åkte precis som tidigare till Wine Country, men denna gången till Dry Creek Valley och Russian River. Som av en händelse hade en av de större vinpublikationerna veckan efter ett större uppslag om precis det område vi besökt, och en intervju med en vinmakare som veckan innan under oavbruten monolog visat oss frukten av hans ansträngningar. Hur vi valde ut just detta område, och dessa vingårdar, är direkt pinsamt så det låter jag bli att återberätta.

Vi sov på ett klassiskt Bed and Breakfast med otrolig utsikt och vackra omgivningar. Ägaren var begeistrad över min lilla bil, han hade också haft en Porsche när han var i tjugoårsåldern. Sängen var helt absurt stor, det var svårt att sova två i den utan att tappa bort varandra, men det utmärkande var avståndet ner till marken vilket var tillräckligt för att man skulle kunna skada sig på morgonen om man var oförsiktig. Frukosten med nybakade scones och söndagsutgåvan av NYT kompenserade dock mer än väl för detta. Här hade vi kunnat spendera fler nätter.

Helgen därpå var det midsommar, men istället för traditionellt firande så åkte vi till Lake Tahoe för att vandra i Desolation Wilderness. Helt osvenskt var det inte för vi hann inom loppet av timmar uppleva allt mellan hagelskurar, åska, regn och strålande solsken. Ingen sill fanns dock i matsäcken. Kanske får jag stå ut ända till julen utan.

Nästan direkt från vandringsleden början kommer man upp i berg som verkligen gör skäl för sitt namn. Spetsiga bergstoppar och små glaciärsjöar är legio. Det var verkligen mycket vackert och trots den skiftande väderleken hade vi en riktigt lyckad helg.

Mutbrott och snö i maj

2008-07-10T20:37:00.000-07:00

Det var en del som hände i maj. Förvisso hade det lugnat ner sig ganska mycket på jobbet efter en ganska intensiv period inför en affär i slutet på april, men under helgerna höll jag mig ganska upptagen. Jag hade en väldig tur första helgen då jag blev inbjuden till Ferrari Challenge som hölls på en racingbana i Sonoma. Normalt sett är biljetterna för det första hutlöst prissatta, och för det andra måste man äga en Ferrari för att överhuvudtaget få lov att köpa en. Men en av våra leverantörer som är sponsor till en förare (och därför får några biljetter) bjöd mig och ett par tre andra av mina kollegor att komma som deras gäster. När jag kom i min Porsche gjordes det klart att det var önskvärt att jag parkerade i den bortre änden av anläggningen istället för att parkera vid bilarna från Maranello. Kanske hade jag blivit lite mer förnärmad om inte samma önskan uttrycktes till förare av allt mellan Lamborghini och Tesla, så jag var i alla fall i gott sällskap. Jag lyckades nog inte riktigt smälta in, men hade väldigt kul ändå. Det var otroligt häftigt att se Ferrari och Alfa Romeo från före andra världskriget göra upp på banan. Även de gamla bilarna har en hel del att skrämmas med. Det är ytterligare en deltävling i augusti, men då på Laguna Seca i närheten av Monterey, och med lite tur kanske jag kan få gå även då.

De amerikaner jag lärt känna är alla väldigt trevliga, men som utvandrare så går det ändå inte riktigt att låta bli att längta hem ibland och i alla fall jag saknar helt klart att få prata svenska. Trots åratal av undervisning i engelska och nu mer än ett år i USA så känner jag ändå viss språkförbistring. Därför bestämde jag mig för att gå med i en förening för exil-skandinaver som verkar i området kring San Francisco. Egentligen är den tänkt att mest vara för yngre expats, men efterhand som föreningen blivit äldre och få lämnat den är nu medlemmarna i väldigt blandade åldrar. Namnet, "Young Scandinavians Club" kvarstår trots detta, och vad gör väl det?

Jag och Johan lyckades på en utflykt med YSC till Mt. Tamalpais ådra oss utslag från Poison Oak, en elak växt som vid kontakt kan ge stora blåsor och eksem. Att vi fick det var kanske inte så konstigt med tanke på att vi kom från leden och fick tränga oss igenom ett ganska duktigt buskage. För min del yttrade det sig i obehaglig klåda på benen, klädsamma sårskorpor och stora röda eksem, men efter några veckor eller en månad hade det återgått till det normala. Till nästa gång kanske jag försöker undvika det lite noggrannare.

Ett par helger senare var jag med YSC i Yosemite, och den upplevelsen var helt olik den när jag var där för två år sedan. Då var det varmt och vi fick slut på vatten när vi vandrade upp på Half-Dome. Nu snöade det, och vi fick avbryta ett försök att nå North-Dome. Ett par i gruppen avbröt dock inte och fick istället hämtas ner mitt i natten av parkvakter när de ordentligt stelfrusna kommit från leden. Man fick verkligen se ett helt annat Yosemite när snön föll, och jag är väldigt glad att ha fått se kontrasterna. Under helgen fick jag också se en Coyote på nära håll (inte olik våra vargar) och också en björnunge (på lite för nära håll), men dess mamma dök faktiskt aldrig upp.

Helgen innan slog jag mig själv med häpnad och tackade ja till att springa ett långdistanslopp med en vän jag lärde känna för två år sedan. Loppet går av stapeln årligen och går mellan San Francisco västliga och östliga kuster, från San Francisco Bay till Stilla Havet. Innan löpningen skulle vi ha frukost med en större grupp tävlande, och det var när jag kom till denna jag insåg att fokus nog inte riktigt låg på den bästa tiden. Det som serverades var Champagne och jordgubbar, aldrig fel, men inte heller helt rätt när man gör sig klar för att springa över en mil. Det blev inte så jobbigt, men jag hade väldigt kul.

Bil och körkort

2008-04-25T21:37:00.000-07:00

Jag minns hur skolan i sina försök att lära ut de kumulativa egenskaperna i ränteberäkningar också försökte smyga in ett visst mått av sensmoral. Exemplen var inte sällan stereotypa; flicka sätter in pengar på banken varje månad, ränta på ränta gör henne rik. Pojke tar ett lån och köper sportbil; ränta på ränta gör honom fattig. Om mitt minne inte sviker mig var jag förhållandevis framgångsrik i att räkna ut hur rika respektive fattiga subjekten i räkneexemplen blev. Sensmoralen däremot undgår mig fortfarande.

Att det är svårt att leva i Kalifornien utan bil var något jag konstaterade tidigt, så att jag skulle skaffa en bil när jag väl blev färdig ingenjör och fick ett fast jobb var nog inget jag tvekade över. Vilken bil det skulle bli var däremot ett svårare och mer ångestfyllt beslut. Det är fantastiskt opraktiskt med en cabriolet, men när kommer man nästa gång bo på ett ställe där regn knappt förekommer?

Med det i tanken så började jag ta mig runt till allehanda bilhandlare och provköra alla upptänkliga bilar med nedfällbart tak. Jag provkörde Audi TT (svag vid låga varv och hemsk styrning), Mercedes SLK (kände mig som en femtioåring), Audi A4 (för mycket familjebil), BMW 3-serie (trevlig att köra, men det klickade inte riktigt) etc. etc. Efter att ha kört vad som kändes som en mindre armada av olika bilar så hade jag till slut bestämt mig för att det skulle bli antingen en Porsche eller en BMW Z4. Att det i slutändan blev Porsche var kanske mest en slump, men det känns ändå lite speciellt med motorn i ryggslutet. Om det var klokt eller inte får tiden utvisa men än så länge är jag mycket nöjd.

Man hade kunnat tro att den svåraste delen av ett bilinköp skulle vara över när man väl funnit ett objekt och kommit överens med säljaren om ett pris... Riktigt så enkelt var det förstås inte. Efter att jag skakat hand med säljaren började en fars som syntes inspirerad av Joseph Hellers “Moment 22.”

För att ha råd med bilen behövde jag ta ett lån, och hade i förväg kommit överens med en bank om villkoren. När det kom till kritan visade det sig dock att de inte ville bevilja ett lån på en oförsäkrad bil. Rimligt. Problemet kom när inget försäkringsbolag ville sälja försäkring till någon utan amerikanskt körkort. Utan försäkrad bil kan man inte kan ta amerikanskt körkort. Så inget körkort utan bil, ingen bil utan försäkring och ingen försäkring utan körkort. Härligt.

Till slut lyckades jag få ett bolag att försäkra mig (till ett hutlöst pris ska tilläggas) mot en försäkran att jag inom en månad skulle ta amerikanskt körkort. När väl det var på plats klickade det mesta och jag kunde köra iväg med min Porsche. Behöver jag säga att det hällregnade när jag skulle plocka upp den?

Vid uppkörningen var dock det vanliga solskenet tillbaka, och optimist som man är ställde jag mig i kön med taket nedfällt. Förhandstipset jag hade fått var att två kvinnor höll i uppkörningarna, en smal yngre (som släppte igenom vem som helst), och en äldre i amerikansk storlek (som av princip inte godkände någon första gången). När det var min tur och en kvinna med långt mörkt hår i min egen ålder närmade sig bilen med ett stort leende på läpparna drog jag således en lättnadens suck. Den känslan förbyttes dock mot osäkerhet lika fort som den infann sig. Hon förklarade att någon vid namn Mitch skulle inspektera min körning. Ingen hade varnat mig för Mitch och vad som komma skulle kunde jag bara gissa. (Mitch heter i själva verket någonting annat, men jag lyckades aldrig uppfatta vad)

Mitch visade sig vara en mycket tystlåten man, slående lik Bubba i filmen om Forrest Gump. Skillnaden var att Bubba var någorlunda vältränad och talade förhållandevis god engelska. Mitch var gravt överviktig och hade uppenbart ett annat modersmål. Hans hälsningsfras var dock inte att ta fel på; “Fäll upp taket.”

Där någonstans började jag se fram emot min andra uppkörning.

Mitch tog sig in i min lilla bil, med viss möda, och började leta efter reglagen för att föra bak sätet. Han konstaterade snabbt att dessa var trasiga och påpekade detta för mig. Jag framförde teorin att stolen kanske, möjligen, inte gick att föra längre bakåt. Efter ett tag instämde han, med en suck, och instruerade mig att köra ut på gatan.

Efter fyra varv runt kvarteret och bevisad förmåga att göra handsignaler fick jag mitt körkort. Så kan det gå.

Glasögon

2008-04-08T19:36:00.000-07:00

Det här kan var det mest ointressanta inlägget hittills (vilket förmodligen bevisar tesen att det finns nyanser i även den mest homogena massa).

På påsken blev jag inbjuden till middag hos en av cheferna på tekniksidan som jag inte jobbat med, men vi har råkat få kontor bredvid varandra och har lärt känna varandra den vägen. Det var en trevlig tillställning om än mycket olik allt påskfirande jag varit med om tidigare. Ingen sill (det var jag beredd på), inga ägg (lite överraskande), inget lamm (mer förvånande), inga påskägg (otroligt besviken). Mycket trevligt sällskap och kopiösa mängder sparris kompenserade dock mer än nog för eventuella tillkortakommanden vad gäller svenska traditioner.

(Det kommer på heder och samvete en anknytning till glasögonen snart)

Som det sig föll råkade jag framåt kvällen i samtal med en doktor från Stanford vars artiklar och böcker jag citerat flitigt i mitt examensarbete. När han insåg att jag som akademisk friåkare på hans forskning nog var skyldig honom en tjänst eller två var han inte sen att fråga om jag möjligen kunde köra honom hem så att han kunde dricka ytterligare ett par glas vin (jag skulle uppenbart lämnat det hemma).

(Nu kommer poängen)

Trots en omväg om Palo Altos utkanter var sällskapet nog till det bättre då jag ute i mörkret på I-280 insåg att jag inte kunde se mer än luddiga konturer av vägskyltarna. Som tur var behövde jag inte hålla hastigheten nere för den sakens skull (stridsflygargener i passagerarsätet hjälpte till). Sista biten hem körde jag på upplyst väg och några dagar senare skaffade jag glasögon så att det pinsamma i att köra Porsche i högerfilen kan undvikas i fortsättningen.

När optikern granskade mina ögon lät han nästan förvånad över att jag kunde se överhuvudtaget. Tydligen har jag flera ärr i ögonen, och skador från uttorkning (starka vindar) och UV-strålning (starkt solsken). Jag misstänker att fjällturerna på vintern utsatt ögonen för lite större påfrestning än vad som kanske är brukligt. Men det är inget jag har ont av.

Vad värre är att jag trots min bristfälliga syn fick full poäng på det kaliforniska vägverkets syntest. Förvisso berodde det delvis på att deras test inte var särskilt lysande utformat; bokstäverna var inte slumpmässigt omkastade mellan raderna. Kunde man inte se en bokstav gick det alltså att räkna ut vilken det borde vara, och på detta sätt kunde jag helt kompensera mitt synfel. Nu förstår jag varför bilisterna på min promenad till bussen på morgonen alltid tvärnitar när jag korsar övergångsställen... de är förmodligen lika halvblinda som jag.

Lake Tahoe

2008-03-22T00:00:00.000-07:00

Helgen mellan januari och februari så åkte jag och ett par arbetskamrater till Lake Tahoe för att åka skidor. Eftersom jag inte vill släpa runt på min kamera i backarna så blev det inte så mycket bilder tagna, så bildbevis saknas denna gången. Det var en riktigt lyckad helg. Vi var lite ojämna i vår skidåkningsvana, så jag åkte för mig själv, men det var faktiskt inte så dumt. Fler än tre dagar hade kanske blivit lite ensamt, men nu var det inte längre än så. Det var rikligt med snö från början, så efter att det kommit tre fot under natten till söndagen fanns det inte mycket att klaga på.

Skidåkningen i USA är inte så annorlunda från den i Europa som man ibland förleds att tro. Backarna kändes i allmänhet kortare än i Europa, och det är avgjort mer folk i de lättare backarna. När vi kom fram och jag fick se pistkartan blev jag först lite orolig. Det fanns bara svarta, blå och gröna utmärkta... Jag vet inte om röd helt saknas som markering i USA, eller om det var specifikt för den här orten. Men i princip alla de svarta hade säkerligen räknats till röda om de varit belägna i Alperna så skillnaden var inte så stor. Avsaknaden av mellanläge mellan blått och svart visade sig dock vara alldeles utmärkt. Trots att det var fullt med folk i de blå backarna så gapade de svarta (benämnda "Black Diamonds") nämligen tomma. Det var helt klart värt att ta ledigt en dag för skidåkning, och eftersom bergen med skidorterna trots allt bara ligger en halv dag bort från Silicon Valley kommer jag säkert tillbaka innan sommaren.

Det rikliga snöfallet gjorde hemresan lite mer spännande, och det var inte vad jag längtade efter. Inga namn nämnda, men vår bilförare var inte helt erfaren, och parkerade sig ofta i vänsterfilen i 30 mph... Inte ens i USA är det vanligt att man lyckas få hälften av de förbipasserande bilarna att (i snöväder) veva ner rutan och räcka finger... men någon gång ska ju vara den första. Jag försökte sjunka ner så långt som möjligt i passagerarsätet.

Direkt på måndag skulle jag till San Francisco för ISSCC, en stor konferens om halvledare. Det var kul, jag har inte varit på någon så stor konferens tidigare och jag fick träffa flera bekanta som jag stött på tidigare antingen från Universitetet eller under mina sommarjobb.

De följande veckorna spenderade jag mycket av min lediga tid sökandes efter en bil. Det kändes som att efterhand som våren närmade sig så steg priserna. Förmodligen var det ren inbillning, men det gjorde i alla fall att jag slog till på en bil. Mer om det i ett senare inlägg.

Mendocino County med Åsa

2008-03-18T17:05:00.000-07:00

Efter två dagar bland vingårdarna i Napa och Sonoma körde vi norrut. Vi hade läst att det skulle finnas ett skogsområde med träd som förstenats vid ett vulkanutbrott i närheten för länge sedan. I våra öron lät det väl värt en liten omväg på vägen mot de levande Redwood-träden i Armstrong Redwood State Reserve, naturreservatet som var det stora målet för dagen.

Det var inte svårt att hitta den förstenade skogen, men när vi kom fram var det ändå lite tveksamt om vi hittat rätt. Som port in i det inhägnade området där de utgrävda fossilen skulle finnas fungerade en souvenirshop som sålde ädelstenar, förstenade träbitar och en del kuriosa. Inte vad man hade tänkt sig. Men vi betalade ändå och följde stigen in i skogen, och visst stötte vi efter ett tag på utgrävda förstenade träd. Det var ganska häftigt, men områdets ägare hyste förmodligen dubier om huruvida träden verkligen var en attraktion med tillräckligt stor dragningskraft på egen hand. Han eller hon hade nämligen utsmyckat en del av träden med små trädgårdstomtar i porslin... Mycket lustigt.

Vi fortsatte till Armstrong Redwood State Reserve där vi gick en lång runda längs en stig som förde oss genom skogen, och ut på några ängar med vacker utsikt. Det var en fin dag med mycket sol och det blev ganska varmt så fort vi inte var i skydd under träden. Vi åt som tidigare picknick på bagels och färskost med oliver, men denna gången inte bland kaktusar och vinrankor utan på vad som skulle kunna ha varit en svensk sommaräng. Mot slutet av vandringen hade det hunnit bli ganska mörkt, åtminstone inne bland träden, och innan vi kom fram till stället vi skulle sova på hade det blivit riktigt mörkt.

Vår nattliga logi låg i Fort Bragg, strax norr om Mendocino. Det var ett väldigt trevligt ställe med en hemtrevlig känsla och en restaurang som inte gick av för hackor. Vårt rum var dock inrett i en lätt rosa ton och pryddes av svartvita fotografier av Marilyn Monroe. Frukosten var också riktigt bra, det märktes att ägaren (tillika kock och administratör) var matintresserad.

Dagen därpå åkte vi till Mendocino och gick en promenad i byn och längs kustklipporna. Guideboken hävdade att byn till största delen befolkades att övervintrade hippies och konstnärssjälar som hade sett sina bästa dagar. Det kan mycket väl stämma, andelen invånare som bar på kryptiska skyltar var helt klart högre än genomsnittet. Men den största anledningen att besöka Mendocino är snarare de vackra bevarade viktorianska husen och det slående landskapet än konstnärernas små butiker.

Vi gjorde också en tur till något som kallades Pygméskogen. Det var dock ganska snabbt avklarat. Med svenska mått mätt var träden små, men knappast små nog att kallas pygméträd. Hade motsvarande funnits i Sverige, vilket det säkert gör, hade man nog nöjt sig med att säga att det verkar som om träden växer dåligt på det här stället... En kollega var dock desto mer begeistrad när jag berättade om det, så möjligen är det mer speciellt än vad vi uppfattade.

Dagen efter var sista dagen innan Åsa skulle åka tillbaka till Sverige. Men vi hann med att ta en tur med en valskådningsbåt från Fort Bragg och fick se massor med gråvalar och även några sjölejon ute till havs. Jag har inget teleobjektiv, så de fotografier jag tog ser lite fåniga ut. Men det var ändå häftigt att få se valar!

Wine Country med Åsa

2008-03-12T19:51:00.000-07:00

Efter helgen i Big Sur som jag skrivit om tidigare följde tre hårda dagar på jobbet för min del, och för Åsas del tre dagar bärandes på kassar mellan olika affärer i San Francisco och San Jose. Men sent på onsdag eftermiddag blev jag entledigad från veckans arbete och kunde påbörja långhelgen.

Vi hade hittat hyrt en liten stuga i norra Sonoma Valley där vi tänkt spendera två nätter. I likhet med vår logi från förra helgen var det lite speciellt, men stora fönster och en jacuzzi i vardagsrummet. Perfekt för alla exhibitionister, men vi andra fick välja mellan att utnyttja jacuzzin och kunna se ut. Det fanns också en liten eldstad i ett hörn, men som alltid i USA är det gas snarare än ved som eldas.

Torsdagen ägnade vi åt besök på vingårdar och vinprovningar i Napa och Sonoma. Till skillnad från i Europa så har vinproducenterna gjort jippon av besöken, och det fanns alltid en turistvänlig rundtur att följa med. Vi gjorde några sådana rundturer, men efter att för tredje gången ha hört om hur phylloxera nästan slog ut all världens vinproduktion blev det aningen repetitivt. Vinerna var dock ofta alldeles utmärkta, men varför alla vingårdar envisades med att först tvinga en att smaka på någon medioker Chardonnay är över min förmåga att förstå. De som jag uppskattade mest var ofta de för Kalifornien typiska alkoholstarka och enkelspåriga Zinfandel eller Cabernet Sauvignon med mer råstyrka än finess. Med det sagt, vi smakade också flera alldeles utmärkta Pinot Noir och druvblandningar i Bordeaux-stil, som säkert kan mäta sig med många europeiska gelikar. Dessa är dock ofta i en prisklass som får Pinot Noir från Bourgogne att verka synnerligen prisvärd. (De bästa vinerna av Bordeaux-typ från Kalifornien kommer nog inte från Napa eller Sonoma utan från Ridge Vineyards, en kort biltur från mitt kontor).

Middag en av dagarna åt vi på Glen Ellen Inn, som säkert var väldigt fint på åttiotalet, men de har nog inte uppdaterat varken dekor eller meny sedan dess (jag åt ostron till förrätt och anka fylld med gåslever till huvudrätt). Rätterna verkade följa konceptet “desto fler ingredienser med fransk-klingande namn, desto bättre.” Ett koncept som känns lite omodernt och nog sällan resulterar i bra rätter. Så maten var kanske inget att rekommendera.

En sak som väckte lite obehagskänslor var amerikanernas obekymrade inställning till bilkörning och vinprovning. Jag spottade samvetsgrant ut även viner som det bar mig emot, men kände mig ofta ganska ensam i att göra så. Ingen dricker några mängder på provningarna, och vi såg aldrig något tillbud, men det skulle inte förvåna mig om det är ganska vanligt att olyckor inträffar på vägen genom Napa Valley.

Efter två dagar i Sonoma och Napa så körde vi vidare norrut, till Mendocino och Fort Bragg. Men det får bli material till ett senare inlägg.

Carmel & Big Sur med Åsa

2008-03-02T13:45:00.000-08:00

Vi lyckades packa in ganska mycket under den korta vecka som Åsa var på besök. Även om jag egentligen inte har några semesterdagar att ta ut än, så kunde jag byta till mig två lediga dagar under veckan mot att jag jobbade en helg senare. Det gjorde vistelsen mycket bättre för det innebar att vi kunde åka på lite längre utflykter i den lilla bil vi hade hyrt. Som vanligt hade jag försökt boka den minsta bil som fanns att tillgå, och i det här fallet var det en fyra dörrars Ford Focus. Väsentligt mycket bättre än de Chevrolet som jag fått tidigare, även om det i sammanhanget betyder mycket lite.

Trots att det var i januari så var vädergudarna på vår sida, och det var varmt och soligt nästan hela tiden. Åsa kom på en fredag, så på lördag morgon så satte vi oss i bilen och körde den berömda kuststräckan Hwy 1 söderut. Vi stannade i Carmel för att ta en promenad längs med stranden och se den ganska trevliga lilla semesterorten där Clint Eastwood var borgmästare. Åsa var mycket begeistrad, mest för att det fanns massor med hundar som lekte på stranden...

I Carmel besökte vi också en gammal missionskyrka, och vi lyckades givetvis komma nästan precis samtidigt som ett bröllopsfölje. Men vi hann in för att ta en titt tio minuter innan de första riktiga gästerna. Vi blev dock hälsade som om vi vore först på plats inför bröllopet snarare än de sista turisterna ut.

Efter Carmel körde vi längre söderut, till Big Sur National Park där vi vandrade i Redwoodskogarna. På vägen korsade vi flera mycket bildsköna broar, den kanske mest kända, Bixby Bridge, kan ses på bilden ovan och i en hel mängd bilreklamer.

Redwoodträden är alltid lika intagande. Vi gick en ganska lång sträcka, och jag vill minnas att vi var ganska trötta efteråt. Det var dock inget mot tyskarna som vi mötte på vägen. De såg ut som om de skulle dö av utmattning vilket ögonblick som helst och hade bara en fråga på läpparna: "Hur långt är det till parkeringen?"

Natten spenderade vi i en lustig resort längs Hwy 1. Det var byggt för att efterlikna mongoliska yurtor, alltså en typ av nomadtält. Dessa var dock utrustade med el, värme, parkettgolv och rinnande vatten, vilket kanske inte är lika vanligt på den mongoliska stäppen. Det var mycket behagligt att ligga i en riktig säng efter dagens strapatser, men ändå kunna ligga och titta på stjärnorna genom fönstret i taket.

Innan vi gick och lade hann vi med att äta en riktigt god måltid i den gemensamma byggnaden (även den i form av en yurta). Efter middagen så badade vi i en uppvärmd bubbelpool med utsikt över Stilla Havet och stjärnorna ovanför. Det var på det hela taget en mycket bra dag, även om den kanske inte bjöd på en fullständigt autentiskt upplevelse av nomadlivet.

Tillbaka i väst, en examen rikare

2008-01-05T16:20:00.000-08:00

Det blev inte mycket skrivet under slutet av hösten. Efter att mina föräldrar varit på besök så kändes plötsligen tiden som återstod till dess jag skulle stamma fram presentationen av mitt examensarbete som mycket kort.

Efter att ha pratat med vänner i samma situation så förstår jag att min upplevelse av händelsernas förlopp är allt annat än unik. Någonstans när halva tiden gått, och endast en bråkdel av arbetet utförts, infinner sig panik och skuldkänslor för att man slarvat bort så mycket av sin värdefulla tid. Oron för att inte bli färdig i tid ger upphov till välbehövlig motivation och man börjar arbeta för allt vad man är värd. När väl sedan datum för presentation kommer så har man plötsligen ett färdigt examensarbete, och endast en mycket dimmig bild av hur det gick till eller vad som hände den sista månaden. Frånvaron av inlägg får ses som en direkt konsekvens av detta mystiska skeende.

Till min förvåning var det många som dök upp när jag skulle presentera, vilket jag är mycket glad för. Dock ödelade utländska besökare hoppet om att få hålla presentationen på svenska (dags att vänja sig kan man tycka). Jag råkade nog snurra in mig i något resonemang, och det blev lite väl långt. Men på det hela taget är jag faktiskt ganska nöjd med mig själv... Det går säkert över när jag börjar hitta fel i materialet framöver.

Julen förlöpte som jular brukar göra, mat i mängder som får min amerikanska diet att verka hälsosam och många besök av olika delar av släktträdet. Jag önskar att jag haft några dagar till så att jag hade kunnat träffa lite fler gamla vänner, men så blev det inte den här gången. Bättre att sluta medan det fortfarande är roligt som far hade sagt.

Resan tillbaka blev lite mer att berätta om än vad det brukar vara. Av någon anledning som jag inte förstår bokades jag in i Business Class. Om det var ett misstag eller ej vet jag inte, det verkade dumt att fråga ut i fall att det skulle vissa sig vara ett fel som kunde rättas till. Jag bytte i London, och även om jag har lite svårt att förstå vad som motiverar prisskillnaden i luften över Europa så är det lätt att begripa varför man vill vänta på planet i en lounge istället för i de allmänna utrymmena. När jag lätt nervös promenerar in på British Airways lounge i Köpenhamn möts jag inte bara av ett leende och ett varmt “Welcome Mr. Mattisson” utan också en välförsedd bar med en bartender som frågar “Dry Martini? Or... maybe you prefer orange juice?”. Klockan åtta på morgonen var jag inte så sugen trots att man som lundastudent annars lärt sig att reflexmässigt svara jakande när fri sprit erbjuds. Den behagliga inramningen till trots, för att inte nämna det brittiska värdskapet, så kan jag meddela att teet var illasmakande urlakat Tetley’s på påse som dragit på tok för länge i kannan. Dansken som kom strax efter mig (destinationen till ära iklädd en smakfull motivslips med Old Glory vilken delvis matchade hans näsa) kände sig dock inte hindrad utan bad om två gammeldansk. Jag antar att det är jobbigt att gå och be om påfyllning... Men, man ska ha valuta för pengarna. Rätt tänkt.

I London hann jag med en snabb lunch, tillsammans med ryssar och araber i loungen på Heathrow, jag inbillar mig att man kan märka i vilka delar av världen som konjunkturen är som bäst genom att studera språken man hör på sådana ställen.

När jag skulle boka resan var damen på reseavdelningen lite orolig för att det inte skulle vara någon riktig Business Class på planet över Atlanten. Hon menade på det att enda anledningen att betala så mycket extra var att man kunde tycka synd om de som satt bakom draperiet, och att döma av mitt radnummer skulle det här planet vara ett utan turistklass. Hennes farhågor skulle bara delvis besannas. Jag hade ingen att tycka synd om bakom något draperi, men jag fick tycka synd om de på bottenvåningen istället.

På ovanvåningen fick jag plötsligen lite större förståelse för varför man vill betala tio gånger så mycket för en sådan biljett jag fått. Istället för en trång stol får man en väl tilltagen säng som man kan ställa i alla upptänkliga lägen, och istället för flygvärdinnor som går runt med små plastglas med vatten eller juice får man Champagne. Vid det laget gav min uppfostran i återhållsamhet vika för frestelsen, och det var ju trots allt eftermiddag i den tidzon jag just lämnat...

I tio timmar blev jag sedan matad med flygplansmat på porslin och en aldrig sinande ström av drinkar och små glassbägare. Det är bara att välja sitt gift och gilla läget. Livet är hårt men orättvist. Det dröjer nog till nästa gång.

Canepa Design

2007-11-17T20:22:00.000-08:00

Det är lördag och jag har mest varit på Apple hela dagen, så istället för att gå direkt hem och äta något halvfabrikat som inte behöver tillagas (som på många vardagar) har jag parkerat mig på en liten coffeeshop i Mountain View. Den är liten, har bra kaffe och ofta någon amatörmusiker som spelar vilket hjälper stämningen och är ganska trevligt. Dagens band är ett gång amerikaner och asiater som spelar irländsk och skotsk folkmusik. De träffar inte alla toner, men använder säckpipa och har bra attityd (lite prat, mycket musik). Det enda de yttrat hittills, är “We are the band. We don’t have a name and hardly know each other. Now we are going to play.”

Som bonus har den lilla coffeshopen en skylt med varningen “Unattended children will be fed Espressos”, samt en dricksburk med en stålman som säger: “Fuck Starbucks, I want real Coffee!”. Hur kan man låta bli att använda den?

Men det var egentligen inte om denna kvällen jag tänkte skriva, utan om den förra då vi gjorde en utflykt med bilklubben på Apple till Canepa Design. Ett företag uppe i bergen som grundades av Bruce Canepa. Vilken historia han har vet jag inte riktigt, men på någon vänster blev han fantastiskt rik och nu samlar han på bilar, köper in, restaurerar och säljer vidare. Han har också en inte oansenlig privat samling som vi fick privilegiet att beskåda. Tydligen har han tänkt sig att öppna ett museum, så om inte alltför lång tid kan även allmänheten få se alla underverken. Vi bjöds också på en tur in i verkstaden och lagret och fick se hela verksamheten.

Hela utflykten var lyckad redan innan vi kom fram. Jag fick skjuts av en vän i en äldre Alfa Romeo Spider, och om jag inte innan förstod varför man kan bli frälst av dessa bilar så förstår jag till fullo nu. Vilken bil! Där kan man prata charm och karisma snarare än motorstyrka och teknisk briljans. Tyvärr är det inte helt lätt att få tag i dessa bilar i USA, och ännu svårare att köra dem lagligt. Men är man italienare låter man inte dylika saker bekymra en, utan importerar den till Mexico, kör över gränsen och håller masken. Sedan registrerar man den som en veteranbil och hoppas att man inte blir påkommen. Jag har full förståelse.

Väl framme blir vi varmt välkomnade av en av de anställda som också visar oss runt bland alla bilarna. Jag har inte varit på många bilmuséer, men den här samlingen måste kunna stå sig ganska väl i konkurrensen. Det var helt klart i samma klass som museét Åsa och jag besökte i Macau där de byggt upp ett intill Grand Prix banan. Ganska imponerande för att vara en privatperson.

Vi fick en rundvisning som pågick i närmre tre timmar, och mot slutet blev man kanske lite avtrubbad. En kollega fällde ord som borde bli bevingade: “Oh, yet another 959”. Sagt om Porsches första riktiga supersportbil som är en av de mest eftertraktade som finns. Och, som vi fick veta, inte bara Bruce’s utan även Ralph’s och Bill’s favoritbil... (Lauren och Gates underförstått). Kanske lite överdrivet blasé, men viss förståelse kanske man kan ha med tanke på att det nog var den femte i ordningen den dagen.

Även om tonvikten mycket låg på Porsche fanns det gott om andra bilar, gamla Mercedes SL500, en sådan som Picasso körde, flera Ferrari, Lamborghini och andra mindre kända italienska märken. Jag skulle inte kunna upprepa allt vi fick se ens om jag ville, men jag tog en del bilder och många av dem finns upplagda på den här sidan (om inte annat måste ni se Volvon).

På hemfärden åkte jag i en annan cabriolet, BMWs nya med plåt-tak. Tyvärr började det regna, och de smala vägarna i bergen inbjuder inte direkt till att stanna och fälla upp taket. De inbjuder dock till oansvarig buskörning, och det löser ju faktiskt också problemet.

Tiden går undan

2007-11-17T19:45:00.000-08:00

Det var länge sedan jag skrev, inte egentligen för att intensiteten som alltid kommer med ett miljöombyte lagt sig, utan kanske snarare tvärt om. Saker att skriva om finns det hela tiden, varje dag bjuder på någon ny amerikansk egenhet som man inte stött på tidigare. Men jag orkar inte vara förundrad hela tiden, så jag har blivit lite mer avtrubbad.

Det känns att jag börjar närma mig slutet på examensarbetet, jag har mycket av mina resultat, nästan allt, och nu handlar det om att bearbeta all denna data jag samlat in och arbetat för i flera månader. Men lite stressad är jag ändå över att bli färdig i tid, så jag har börjat jobba på helgerna och då blir det klart mindre tid till annat. Mitt dåliga samvete är att jag inte skrivit alls så flitigt på min rapport som jag från början hade tänkt mig, men nu följer Thanksgiving, så då kan jag nog få jobba lite ostört på den.

Det här med kronologisk ordning, och att komma ihåg i vilket sammanhang saker skedde har aldrig varit en av mina starka sidor, så jag tänker inte ens försöka få det rätt. Så nedan följer lite om vad som hänt, fullkomligt befriat från sitt sammanhang.

Mor och Far var på besök. Det är lite omvända världen när något väldigt familjärt som man förknippar med en helt annan plats dyker upp i ens nya vardag. Det var dock ett odelat positivt inslag, även om jag önskar att jag hade lyckats möblera min lägenhet något mindre spartanskt inför besöket. Vi var (stor överraskning) och drack vin på Ridge Vineyards, vilket (lika stor överraskning) bjöd på mycket högklassiga viner. Efter bilturen i bergen åkte vi till San Francisco och besökte det moderna museét och lite andra typiska turistattraktioner. Sedan åt vi god mat i Little Italy, North Beach, innan vi åkte hem till mig och rundade av kvällen med lite vin och ost.

Under veckan som följde åkte de runt på egen hand, till Monterey och Wine Country (Napa, Sonoma). Innan de begav sig av till nordligare breddgrader visade jag dock upp min arbetsplats och de fick äta lunch i Apples kanske inte fullt så exklusiva matsal.

Det har också varit Halloween, vilket är en djupt rotad tradition som innebär att man går loss med knivar och skedar på ett gäng oskyldiga pumpor och spökar ut sig. Själv besökte jag ett militärt överskottslager och köpte mig en sjömanskostym. Kombinerat med en fånig hatt från en barnaffär så blev det en alldeles lagom seriös utklädnad. Vi firade med en grupp arbetskamrater med vänner och respektive i ett hus i San Francisco. I andra delar av staden användes Halloween snarare som en ursäkt för att visa sig avklädd, snarare än utklädd, på publika platser. San Francisco. Vad hade man väntat sig?

Jag har även varit på en konferens till. Denna gång var det lite längre bort, och inte fullt så intressant. Men det var långt ifrån dåligt. Skillnaden var väl att fokus för denna konferens låg på superdatorer, av den typen som fyller en fotbollsplan, vilket bara är perifert förknippat med mitt forskningsområde. Det innebar också att jag fick tillfälle att se Reno, vilket helt klart tar priset som den tråkigaste staden jag sett dagtid. När natten och neonet inte döljer fasaderna framstår den gamla DDR-betongen i Östberlin som spännande. Men vad gör det när det är omgivet av snöklädda berg?

Sveriges kolonier

2007-10-08T22:03:00.000-07:00

Saint-Barthélemy och Guadeloupe i all ära, men ska man tala om svenska kolonier i modern tid så är det utan tvekan så att man ska börja sitt sökande i Älmhult och sedan bege sig ut till något av Kamprads utposter världen över. Att som svensk i Silicon Valley dyka in på IKEA i Palo Alto är lite av en surrealistisk upplevelse. Med några steg går man från att ha varit en utböling som inte kan fatta att schema uttalas med ett hårt k och att blont hår kommer från en flaska snarare än från mödernet, till att vara den enda infödingen som kan skilja på fåtöljen Arild och bordet Björkudden utan att läsa innantill. Som en liten bonus är man dessutom mycket ensam om att kunna läsa de böcker (med ryggar som matchar soffbeklädnaden) vilka ockuperar hyllmeter i IKEAs exempelmiljöer.

Veckan före jag fick nycklarna till min lägenhet var jag givetvis där och köpte allt sådant som man bara måste ha i ett hem och som är oberoende av planlösning och yta. Temuggar, diskställ, korkskruvar och uppläggningsbestick. Det är mycket man ska komma ihåg. Som tur var har IKEA förenklat det för emigranter utan arbetslöst understöd hemmavid (vilket annars verkar vara kutym) och samlat ihop allt man behöver i så kallade startboxar. Bortsett från att vinglasen inte går att bruka till något annat än när Egyptens gräshoppor äntrar studentskivan vid dygnets småtimmar så har man snabbt samlat ihop allt man kan tänkas behöva inom loppet av några minuter.

Det var inte förrän jag gått igenom kassan som jag insåg att jag inte gjort något mer avancerat i köket än att koka tevatten sedan i april. Det är nu oktober. Jag kommer nog inte att slita på den där stekspaden.

Turerna till IKEA och det oundvikliga kånkandet av platta paket inpackade i well-papp uppför trappor vars trappsteg plötsligen känns så mycket högre och mer talrika underlättades av att vi var två om det. En vän som likt mig var praktikant på Apple förra året (Daniel) gjorde mig följe och vi hjälpte varann med att bära och släpa. Nog för att det ibland kan vara svårt att välja, men den här vännen lyckades dock dra ut på en del beslut tills det blev absurt. För den som inte omedelbart kan se detta framför sig erbjuder jag följande beskrivning: Tre madrasser. Fyrtiofem minuter. Konstant rotation. Jag har inte bråttom, så den här föreställningen var definitivt värd tiden.

I samband med utflykten till IKEA fick jag även nöjet att äta lunch med Daniels släktingar i deras hus strax söder om Napa. Om någon undrar; det finns uppenbart en marknad för advokater och psykiatriker i området kring San Francisco. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva deras belägenhet, men en “mycket välmående judisk familj” är det bästa jag kan komma på. Sällan har jag välkomnats så varmt i ett hem där jag knappt känner någon. Det tog inte många minuter innan jag fick tillfälle att diskutera Proust (eller kanske snarare bli upplärd om...) med äldsta dottern och fadern. Hur ofta händer det egentligen? Inte har det hänt mig förut.

Roligare än att gå till IKEA och handla bestick och förutsägbara möbler var dock att ge sig ut på jakt efter ny stereo-anläggning. Svag i mitt hjärta som jag är kunde jag inte förmå mig att transportera mina lånade högtalare och fyrtiotals monoblock till den västra hemisfären. Istället letade jag genom obskyra kanaler nya högtalare. Jag bestämde mig ganska snart för mig att jag ville ha ett par nästan likadana studiomonitorer som jag haft tidigare. Med lite flyt hittade jag ett par från en gammal engelsk tillverkare, Quad, men med relativt ny teknik. Säkerligen är de uppköpta av någon amerikansk koncern, men de lät mycket bra, så idealisten i mig fick ta semester.

Om man svär över saknade skruvar och omöjliga vinklar när man packar upp IKEAs platta paket och vecklar ut ritningen så gällde det omvända för högtalarna. Jag var ganska övertygad om att jag överansträngde min budget redan när jag köpte dem. Men när jag packar upp paketen och det första jag ser är två par vita handskar som man bör instruera “installatörerna” att bära då de ska bära högtalarna finns liksom inte längre mycket tvivel.

Installatörerna (undertecknad) klarade sig dock mycket bra utan handskar och nu står anläggningen som enda attraktion i vardagsrummet uppställda på ett rangligt soffbord från Älmhult. För tillfället är jag mycket nöjd så långt.

Automobilklubben

2007-10-03T20:18:00.000-07:00

Att Apple har ett väldigt starkt varumärke var jag väldigt medveten om innan jag begav mig över Atlanten. Även i Sverige kan den som har ögonen med sig sannolikt inse detta bara genom att följa med i nyheterna. Att ett relativt litet företag (ungefär en tredjedel så många anställda som Ericsson) med en marknadsandel som tills nyligen mättes i några procentenheter blir förstasidesstoff vid nya produktsläpp är ganska unikt. Företaget är förvisso också ganska unikt, men åtminstone jag har ofta känslan av att rapporteringen inte riktigt står i rimlig proportion till hur viktiga händelserna egentligen är.

För Apples del är nog all denna uppståndelse som följd av det starka varumärket en tudelad välsignelse. Såväl positiv som negativ kritik stärks flera gånger om, så ett litet misstag blåses ofta upp till helt orimliga proportioner på samma sätt som små innovationer ibland presenteras som revolutioner.

Allt detta visste jag mycket väl. Vad jag däremot inte hade funderat över var vilka konsekvenser detta har för Apples anställda. Andra företags agerande för att bli associerade med Apple i något sammanhang eller för att få Apple som kunder gränsar ibland till desperation. Jag vet i vart fall inte hur jag annars ska tolka den smått absurda tillställningen som ett stort japanskt teknikkonglomerat ställde till med här om veckan då de delade ut små blinkande robotbollar som kunde dansa (!?) till musik i utbyte mot visitkort med ett äpple till vänster. Även mindre asiatiska tillverkare delar stundtals ut små värdelösa reklamprylar i utbyte mot några sekunders uppmärksamhet. Jag vet inte vilken sida som är mest naiv, de asiatiska företagen som tror att småprylar påverkar stora beslut, eller vi som tror att vi inte påverkas...

En betydligt trevligare konsekvens är att det är relativt enkelt för Apples små intresseföreningar att attrahera nyckelpersoner från andra företag som föredragshållare. Jag vet inte vad de förväntar sig, men vad de får när de kommer är ett rum fullt av entusiaster utan någon som helst känsla för när det är lämpligt att avbryta. Samtliga är beväpnade med en sushi-box i ena handen och en iPhone i den andra. Inte alla bär skor. Föredragen (alla tre jag varit på...) liknar sällan föreläsningar utan kan ta formen av allt mellan försvarstal och hetsiga diskussioner. Stämningen är alltid mycket god, men man ska nog inte ta sig själv på för stort allvar som föredragshållare.

Av alla Apples småföreningar är det nog Automobilklubben som bäst utnyttjar möjligheten till att bjuda in intressanta personer. För några veckor sedan hade vi besök av chefen för Daimler-Benz forskningsavdelning. De har säkert många forskningsavdelningar, men den här verkade jobba med allt i bilarna som på något sätt innehåller elektronik. Han berättade om allt från forskningsprojekt för att göra bilarna mer autonoma i nödsituationer till hur utveckling fungerar normalt via detaljer (vilka uppenbart skulle komma) som iPod-integration. Ett tag fick jag känslan av att han försökte marknadsföra en ny S-klass, inte som en utmärkt bil, utan som ett fantastiskt iPod-tillbehör. Jag hoppas innerligt att kundgruppen som köper en bil med det kriteriet är mycket liten. Trots detta var det otroligt intressant. Kanske allt är allmän kännedom, men jag har inte tidigare fått inblick i hur ett bilföretag fungerar så jag blev mycket inspirerad.

Nästa företag som representerades var Porsche. Vi bjöds på hela historien om hur 911 utvecklades, hur bilen förändrats över decennierna och vilka utmaningar som finns idag. Allt pepprat med anekdoter och något krystade liknelser som försökte förmedla budskapet att Porsche var bilvärldens Apple. Representanten vann dock mitt hjärta när man mellan raderna kunde utläsa att han bad om ursäkt för Cayenne, Porsches SUV. Något som definitivt är på plats.

I Automobilklubben är det inte alltid bara externa föreläsare, utan man träffas runt andra aktiviteter också. Som utflykter till någon restaurang i bergen (vägen är det egentliga målet med turen, inte slutdestinationen) eller dagar när man hyr en bana i närheten för att köra sina bilar. Min vita Chevrolet Malibu som Hertz hyrt ut till mig har inte fått vara med på någon sådan begivenhet än (det där med uppförsbackar är den inte så bra på). Men jag var med på bildvisning från en av träffarna på Thunder Hill Race Track. Det kan inte vara ofta som Ferrari F430 ställs mot tio år gamla Mazda Miata och Porsche 911 från tidigt åttiotal, men det verkar faktiskt vara så att vem som helst, med (nästan) vilken bil som helst, är välkommen. Bra inställning.

Nästa utflykt (även om det är långt i från spikat) går till ett privat residens någonstans i bergen runt Silicon Valley, där någon som känner någon (etc. ad infinitum...) har byggt upp ett mindre palats för att husa hans (jag antar att det är en han) modesta bilsamling. Enligt ryktesvägen innehåller den snart femtio olika Porsches, allt från gamla följebilar som använts inom F1, till relativt vanliga Porsche 911 via polisutrustade dito och traktorer från före kriget. Det är inte säkert att det blir av, men om det inträffar så lovar jag att ta med mig kameran.

En helg med öl och choklad

2007-09-11T21:51:00.000-07:00

Måttfullhet är en dygd. Så sägs det i alla fall, och på söndagen hade jag utan tvekan varit villig att skriva under på det. På lördagen var läget emellertid ett annat.

Utan ordentlig frukost (ingen fyller på mitt kylskåp...) och med fredagens vin- och filmkväll i färskt minne gav jag mig iväg med en annan tidigare praktikant norrut för att besöka San Francisco. Planen var (som nu i efterhand låter lite naiv) var att först besöka chokladprovningen som Ghirardelli ställde till med utanför sin fabrik och sedan bege oss till en tillställning som San Franciscos bryggarförening stod för.

Tre timmar med hur mycket choklad som helst är tillräckligt för att få även den mest inbitne chokladälskare på knä. Och trots att jag gjorde mitt allra bästa för att kombinera choklad i olika former och smaker för att lätta upp det hela var det en ganska... tung frukost. Min vän som har en viss fallenhet för ätandets konst (inte för att det syns i någon större utsträckning) visade sig dock flera strån vassare och anmälde sig i sista stund till en (mycket amerikansk) tävling, där det gällde att sätta i sig kopiösa mängder glass på kortast möjliga tid.

Det enda man absolut inte kan tänka sig i pris efter denna orgie i choklad är mer av samma vara. Men... konstigt vore kanske om så ändå inte var fallet. Det var därför med ambivalenta känslor jag såg hur Daniel utklassade sina medtävlande och tog hem segern. En korg med så mycket choklad att det var tur att vi var två, så vi kunde transportera den.

Bärandes chokladkorgen och med en ordentlig glasshuvudvärk stapplade vi vidare till nästa attraktion. Vi hade ingen ordentlig aning om vart vi skulle, bortsett från en adress, men med iPhonens hjälp lyckades vi hitta rätt. Genom en lagerbyggnad, längs en pir (men här finns ju bara båtar!?), hittade vi lokalen som bryggarföreningen hyrt för dagen. S.S Jeremiah O’Brien. Det enda kvarvarande av de 6939 skepp som stormade Normandie Dagen D 1944, nu tjänstgörande som utskänkningslokal.

Som om inte platsen för skådespelet var bisarr nog blev det bättre när vi kom upp på båten (efter att ha skrivit under något kontrakt med juridiskt språk, vi är ändå i USA) och insåg att alla i San Francisco boende mellan 21 och 31 år fyllda just nu trängdes på däck och drack öl.

Efter att ha sett flera restauranger som annonserat med ‘all you can eat’ hade jag måttliga förväntningar på hur väl ‘all you can drink’ skulle fungera. Men till min förvåning gick det alldeles utmärkt, feststämningen infann sig omedelbart, och det var utomordentligt trevligt från början till slut. Jag kommer definitivt vara på plats även nästa år.

Lassen Volcanic National Park

2007-09-03T19:13:00.000-07:00

Slutet på min första vecka som nog skulle kunna kallas någorlunda normal (det är inte den första, och jag är inte på konferens...) kröntes med en långhelg. På måndagen firar amerikanerna Labor Day, vilket är en högtid som uppkom på sent 1800-tal på förslag från den centrala fackrörelsen. Enligt förslaget skulle firandet genomföras i form av en parad för att visa “styrkan och enigheten hos fackförening- och handelsorganisationer".

Jag har inte sett några parader, men däremot flera skyltar med “Labor Day Weekend Super Sale”, följt av godtyckligt antal utropstecken. Ironin vet inga gränser.

I brist på parad att tåga i åkte jag och en fransos jag delar lägenhet med till en national-park i norra Kalifornien och tittade på vulkaner, heta källor och ödelagd mark. Färden dit gick i en hisnande fart (för den som undrar kan jag meddela att en Mustang GT utan problem gör en bra bit över 200 så länge vägen är rak). Jag har aldrig tidigare sett några bubblande källor, i vart fall inte i den här storleken, så det var en kul upplevelse. En av platserna i parken hette “Bumpass Hell”, vilket kanske inte är så underhållande i sig, men när jag insåg att den var namngiven efter någon som faktiskt bar samma namn kunde jag bättre uppskatta det.

Ostron i Bodega Bay och Jazz i Berkeley

2007-08-29T22:49:00.000-07:00

På fredagen var jag på en riktig amerikansk “barbeque” hos en kollega. Det mesta var typiskt amerikanskt, stor grill, stor TV, stor bil, stor lägenhet... ja ni förstår. Grillen var dessutom mer tekniskt avancerad än den genomsnittliga franska bilen för tio år sedan. Helt klar för komplicerat för mig. Det var en trevlig samling människor, de flesta med ankytning till Apple, om inte i första led så i andra eller tredje.

Dagen efter åkte jag och Steve (en kollega) till Bodega Bay för att äta ostron och dricka vin som de lokala producenterna i princip bjöd på. Behöver jag säga att Steve fick köra?

I vilken annan del av världen som helst (möjligen med undantag för Australien) hade en sådan tillställning varit pretentiös. Inte i Kalifornien. Ostronen åts ofta med ketchup och det var helt OK att prova vin i ölglas (populärt sätt att förbättra APKn på inträdesbiljetten). Festivalen hölls mitt ute på en åker utanför Bodega Bay, norr om San Francisco på Stilla Havs-kusten. Vädret var strålande (som alltid) och allt var lysande. Jag föll för en Pinot Noir från Carneros vid namn Acacia, inget som jag träffat på i monopolbutikerna hemma.

På väg därifrån stannade vi vid ett hus som var med i Hitchkoks “The Birds”, vilket kanske inte var så speciellt i sig och säkert är roligare om man faktiskt sett filmen, men det fanns en trevlig kyrkan bredvid som vi givetvis tänkte oss att bara kika in och se hur den såg ut... I dörren stod prästen som varmt välkomnade oss och förklarade att det fanns plats långt fram. Vad gör man? Men det var nästan värt en trekvarts predikan för att få se en diakon i Hawaii-skjorta. Som sagt... bara i Kalifornien.

Helgen fick avslutas med en Jazz-festival i Berkeley, vilket även det var en trevlig tillställning. Berkeley är helt galet. Jag kan inte föreställa mig hur det stället var under sent sextiotal. Publiken, åtminstone där vi hamnade, hade en stark övervikt av studenter från Berkeley som verkade föra en ganska bekymmersfri tillvaro. Är man i närheten gör man sig själv en otjänst om man inte tar vägarna förbi, det är ett som är säkert.

Hot Chips på Stanford

2007-08-22T22:20:00.000-07:00

Bilden är från en utflykt till Stanford förra året, men de allvarliga männen i metall stod kvar på samma ställe. Så mycket tid till att upptäcka området fick jag inte, men så var det ju inte heller därför jag var där.

Hot Chips är en av de ledande årligen återkommande konferenserna inom halvledarindustrin med inriktning på högpresterande processorer. Numera betyder det att grafikprocessortillverkarna är väl representerade, och det var därför jag var där. Mitt examensarbete berör detta område, så det var mycket värdefullt att få ett tillfälle att lyssna på Nvidia och AMD/ATI för att se vad de har att erbjuda framöver. Det är inte mycket ny information som kommer, men de små bitarna som sipprar ut utöver det allmänt kända är desto mer intressant. Dessutom är diskussionerna med och föreläsningarna från ingenjörerna så mycket mer lärorika än att titta igenom hundra presentationsbilder från någon marknadschef.

Som ny i industrin och dessutom upprörande ung är man ett lätt byte i pauserna mellan sessionerna. När det dessutom kommer fram att man är där för Apples räkning behöver man inte anstränga sig för att hålla konversationen igång. Det räcker att svara på frågor. Efter en vecka sitter jag dock inte inne med så många svar, vilket bara gör hela cirkusen värre eftersom de andra deltagarna tror att man är överdrivet hemlighetsfull istället för bara ovetande.

Konferenserna verkar också vara ett tillfälle att få sympati för sin jobbsituation, sälja in sitt senaste startup eller försöka få reda på vad konkurrenterna har för planer. Den delen var onekligen precis lika lärorik som föreläsningarna och bara för att nämna något så är jag nu helt säker på att det är en dålig idé att starta ett företag innan man har en idé om vad företaget egentligen ska göra... Inte helt självklart i Silicon Valley när europeiska viner är svårare att få tag på än riskkapital.

Sequoia National Park

2007-08-20T20:59:00.000-07:00

Som alltid när man planerar att komma iväg lite innan trafikköerna obönhörligen förvandlar den sexfiliga expressleden till en parkeringsplats så är det något som måste fixas i sista minuten och som gör att man missar sitt mål totalt. Vad som borde varit en fyra timmars bilresa närmar sig snart istället sex timmar, och lägg därtill den timmen man var sen från början. Med andra ord var vi inte framme på campingplatsen (man måste sova på bestämda platser p.g.a. björnar) förrän det var ordentligt mörkt. För att krydda tillvaron lite extra var campingplatsen full när vi väl anlände, och närmsta alternativ var ytterligare två timmar bort.

Ranger John (helgens hjälte) löste dock vår prekära situation genom att erbjuda oss den allmänna grillplatsen som lägerplats, mot villkor att vi var borta innan åtta på morgonen. Riktigt vad vi hade givit oss in på förstod vi nog inte förrän efter att vi gått och lagt oss.

Som svensk var det lite svårt att motstå frestelsen att sova under en stjärnklar bar himmel, så jag och en amerikan i sällskapet lade ut våra liggunderlag utanför tälten. Strax efter att vi gjort oss bekväma insåg jag två saker: Björnarna vet precis var grillplatserna ligger och att det finns mat i närheten. Även den falska tryggheten av en tältduk hjälper när man ska sova.

Hela natten kunde vi höra björnarna runt oss, och efter att ha sett en på kort meters avstånd i skymningen var det lite nervöst att inte kunna se dem längre. Framåt gryningen kunde man se deras svarta silhuetter igen och flera var inte längre än tio till femton meter bort. En ganska stor, om än lite nervös, naturupplevelse.

Dagen efter gick vi upp tidigt, bröt lägret och städade efter oss för att blidka Ranger John och gav oss upp mot Alta Peak, ett berg på 3415m som vi skulle bestiga. Det var en strapats, men knappast särskilt utmanande. Längs vägen fick vi se de magnifika träden och väl uppe en fantastisk utsikt. Som vanligt fick jag huvudvärk på andra sidan 3000m, precis som på Half Dome och Mt. Fuji. Skönt att man vet hur ens kropp reagerar på hög höjd, men definitivt inte njutbart.

Stigen var ganska dammig men kantades fin natur som var väldigt omväxlande efter hand som vi vann höjd. Dammet gjorde dock att man var extremt smutsig när man kom ner, så vi beslöt att vi skulle leta upp en sjö och bada innan vi slog läger och lagade mat för kvällen. Vi hittade en dold liten skogstjärn, och jag var för en gång skulle först i. Efter ett slag insåg jag dock att “bada” betydde väldigt olika saker för mina religiösa amerikaner vänner och mig. Kort sagt fick jag inte mycket sällskap i tjärnen, däremot en stor publik när jag tvättade mig. Lite pinsamt.

Vi lagade middag och hade lite större tur med att finna en campingplats den kvällen. Det var ett tag sedan jag satt runt en lägereld och grillade Marshmallows, och varje gång kommer jag ihåg hur mycket jag gillar det. Det blir förhoppningsvis inte lika långt till nästa tillfälle.

Första veckan redan till ända

2007-08-19T21:21:00.000-07:00

Känns lite svårt att sammanfatta en vecka som är en början på en ganska lång tid. Som att börja med sammanfattningen innan man vet hur resultatet blev.

För att börja någonstans: jag fyllde år i tisdags, och blev väldigt glad (och kanske lite förvånad) över alla födelsedagshälsningar. Det ska erkännas att den redan hade firats under tiden jag var hemma med en mycket anspråkslös middag (nåja...) med min familj. Jag fick många fina presenter. Bland annat en engelsk axelremsväska och en kombination av mortel och shaker som man kan använda till att göra goda såser. Ser fram emot att testa den, tyvärr har något riktigt tillfälle inte givits. Det hör till ovanligheterna att jag lagar mat själv här än så länge.

Jag ska inte påstå att vi firade våldsamt här men vi gick ut några stycken och åt lite bättre än vanligt (om man kan säga vanligt redan). Sällan har jag hört någon förbanna träd i stadsmiljö så mycket som på resan till Mountain View. (Varför planterar de förbannade träd här!? Man kan ju inte fickparkera då! Fattar de inte alla utsläppen som blir av att köra runt och leta parkeringsplats förstör mer syre än de jävla träden producerar!? etc.) Det var ganska underhållande. Parkeringsplats hittade vi efter två minuter och trettio sekunder.

Bland andra som var med träffade jag Albert igen, vi lärde känna varandra förra sommaren och han var faktiskt och besökte mig en gång i våras på en resa från Köpenhamn till Stockholm. Numera är han intern på Cisco, men kommer att åka tillbaka till Cornell för att läsa ytterligare ett år som påbyggnad till hans B.Sc. Efter middagen råkade vi träffa på Daniel, en annan bekant från förra året som jag då gjorde mycket utflykter med som har återvänt som heltidsanställd på Apple. Han bjöd in oss till hans nya lägenhet som trots lite knaper inredning (två fällstolar, ett bord) var riktigt trevlig. Om jag inte gjorde bort mig för mycket får jag säkert tillfälle att komma tillbaka.

På onsdagen fyllde en kollega år, så då var det givetvis middag ute igen. Det tog mig ett tag innan jag insåg att det bara skulle bli vi två till bjudningen. Men det var trevligt ändå. Ofta är det lättare att lära känna någon när man inte är så många.

Dagen efter åt jag middag med en av de andra två svenska studenterna på Apple. Skönt att prata svenska, och dessutom med någon som är i samma situation. Vi ansträngde vår fantasi till det yttersta och gick till Apples matsal. Den är faktiskt inte så illa alls, även om lite miljöombyte kanske kan vara bra efter att ha spenderat hela arbetsdagen på Infinite Loop.

På fredagen gick jag från jobbet tidigt för att åka till Sequoia National Park för att klättra upp på Alta Peak (3415m), men om det ska jag skriva i ett annat inlägg.

Resan västerut

2007-08-13T22:09:00.000-07:00

Så har jag då kommit fram till Kalifornien. Rent fysiskt, mentalt hade jag nog redan ställt om mig från det lundensiska studentlivet ganska snart efter det att jag bestämt mig för att flytta hit och accepterade erbjudandet från Apple. Som så ofta när man förberett sig för någonting väldigt länge känns faktiskt själva flytten som lite av ett antiklimax. Få problem på vägen hjälpte säkert den känslan, men jag har verkligen omedelbart hamnat i samma rutiner och vardagsliv som jag hade när jag lämnade efter min praktik förra sommaren. Risken finns att det är en bedräglig känsla för jag vet att det finns mycket som kan gå snett... Visserligen ser jag fram emot att ta ett nytt körkort, leta upp en lägenhet och köpa bil, men sannolikheten är överväldigande att jag kommer att bli lurad i ett eller annat läge.

De korta timmarna efter jobbet idag blev händelserika minst sagt. Först gick jag till banken, som hade försökt ta ut $200 i månadsavgifter trots flera löften om att så inte skulle vara fallet. Genom något som måste liknas vid magi fick jag faktiskt tillbaka en del, och kanske även resten senare. Är fortfarande inte övertygad om att det är en bank som jag ska fortsätta vara kund i, men det känns som ett senare projekt. Efteråt gick jag och handlade mat, och upptäckte till min stora glädje att Whole Foods numera säljer mer eller mindre färdiga matlådor som man kan plocka ihop själv till någorlunda rimligt pris. Skönt. Att laga mat i ett litet kök som man delar med flera andra är inte alltid en särskilt njutbar upplevelse.

Väl hemma åt jag min sushi-låda när min franska lägenhetskamrat gjorde oväntad entré (sent uppe, tidigt hemma är inte en vanlig kombination av arbetstider). Sortien blev dock om möjligt ännu mer oväntad, provocerade av att brandlarmet i byggnaden gick störtade vi ner i garaget och körde iväg med hans nya Mustang. Rädda det viktigaste, alltså V8:an. Det var ganska klart att det var ett falsklarm eller åtminstone en väldigt liten brand för ingenting kunde ses utifrån, men istället för att stå och se på när brandmännen letade igenom byggnaden så körde vi upp på en liten utflykt i bergen till Ridge Vineyards. Det är otroligt hur man bara ett par minuter från allfarsvägar med bilköer dygnet runt kan komma ut i en miljö som ser ut som hämtad från en gammal Western. Det verkar helt obebott. Jag är lite ledsen på att jag inte grep tag i kameran, så det blir inga bilder, men det blir nog fler tillfällen, brandlarm eller ej.