Nils Mattisson

Mycket av motivationen till cyklandet kom sig av att jag låtit mig övertalas att cykla ett lopp med en del vänner i början på mars och jag hade inte mycket tid till att träna upp mig inför det. Det gick till och med så långt att jag cyklade till jobbet en del morgnar, ungefär 8 mil, vilket var jobbigt till en början men släppte efter ett tag. Jag kom av mig med det när mars hade passerat, men kanske jag tar upp det igen nu när sommaren kommit och det inte är så kallt och mörkt när man går upp. Loppet gick av stapeln utanför Santa Barbara i södra Kalifornien, vilket är en fin destination i sig, så vi hyrde ett hus och bjöd in fler vänner över helgen. Vädret påminde mycket om svensk sommar fast det blåste ganska rejält, förstås motvind större delen av vägen. Det hela gav mersmak och jag planerar att göra om det i sommar och höst, fast när är inte riktigt bestämt än.

Utsikt över San Francisco en morgon med cykeln.

Första helgen i maj sprang jag en annan tävling värd att nämna. Det var ett stafettlopp som gick från Calistoga i Wine Country norr om San Francisco till Santa Cruz, över bergen till söder. Sträckan var på 200 miles, ungefär 32 svenska mil och vi delade den på tolv löpare i olika form som alternerade tre gånger under tiden. Det fanns inte mycket tid för sömn, och terrängen var inte alltid den bästa, men det var en rätt häftig upplevelse. Hur seriöst lagen tog på tidtagning och tävlingsmomentet skiftade väldigt. Google hade flera lag med de snabbaste löparna i ett toppat A-lag som imponerade mycket. Vi hade ett blandat lag och placerade oss någonstans i mittskiktet. Jag sprang först genom vinodlingar i viss hetta, sedan genom San Francisco på natten och avslutade med en snabb mil i bergen nära Santa Cruz.

Slutet av maj gick åt till att resa för jobbet. Jag har jobbat på ett projekt det sista halvåret ungefär som har att göra med produktionen i Kina, och som avslutning spenderade jag två veckor i våra fabriker utanför Shanghai. Det var mycket intressant att se hur det verkligen fungerar när elektronik tar form, och vilken enorm apparat som behövs. Givetvis var det också inspirerande att se någonting man jobbat på länge också implementeras på riktigt och användas i ett skarpt läge. På den avdelningen där jag jobbar är det ofta många år från idé till färdig produkt, så det här var ett litet avsteg från tidigare uppgifter.

Jag fick ett par dagar ledigt under tiden i Shanghai och besökte först världsutställningen, men sedan behövde jag kurera mig efter många långa dagar utan vila och tog det mest lugnt i tesalonger och på restauranger. Världsutställningen är otroligt påkostad, men också något överskattad skulle jag nog säga. Den är uppenbart mycket populär hos den inhemska befolkningen som flockas dit. Det gör att köerna för att komma in i de mer populära paviljongerna är många timmar. Jag råkade lära känna ett par personer som arbetade på Colombias paviljong och fick istället en liten inblick i hur det är att arbeta på utställningen. Besättningen verkar till största delen bestå av utbytesstudenter från olika länder som övertalats att stanna efter att deras utbyte skulle varit över. De verkade inte helt nöjda med sina respektive jobb, men att få vara bland andra likasinnade i Shanghai efter att arbetsdagen slutat verkade väga upp en del.

Storbritanniens bidrag till världsutställningen.

Mini Mao.

Direkt från Shanghai åkte jag till Sverige för att se Ylva ta studenten och springa ner för samma trappa som jag själv gjorde en gång i tiden. Det gjorde hon förstås med bravur. Förvånansvärt mycket lyckades sammanfalla den här veckan, så jag kunde också hjälpa Siri att flytta in i sin och Joakims nya lägenhet i Malmö. Det är långt mellan gångerna vi ses, men det känns inte lika långt när man får vara med om en del vändpunkter. Senare i veckan sprang jag tillsammans med far Broloppet och vi båda lyckades få till riktigt bra tider. Vi åkte också ut och paddlade under en av de få dagarna med vackert väder, det var lite nostalgiskt att se Lödde å från en kajak igen. Det var ganska många år sedan jag var med i kanotklubben nu, men det mesta verkar sig ganska likt.

Framöver väntar mest vardag, och det ska faktiskt bli väldigt skönt. Sommaren har på allvar kommit till San Francisco och det innebär fler ljumma kvällar på uteserveringar och spontana ute-aktiviteter.

Nöjd efter att ha sprungit Broloppet på 1:23.

Nu är jag i Death Valley, och här finns varken internet-uppkoppling eller mobiltäckning, och det verkar vara det som krävdes för att jag skulle finna tid att sätta mig ner och skriva ett nytt inlägg.

Hösten, eller snarare oktober och november som det här kommer att handla om, har varit ganska händelserika . Åsa och jag träffades i Boston. Jag sprang Silicon Valley Marathon. Ylva och Mor var på besök i San Francisco. Halloween firades i vanlig ordning, med viss svensk förstärkning. Jag har hoppat fallskärm. Jag var i Peru över Thanksgiving. När jag skriver det här är jag som sagt i Death Valley — för att springa ett nytt maraton.

Det var första gången för mig i Boston, och det mesta jag hade hört i förväg visade sig stämma ganska bra. Staden har en egen identitet, ganska skild från de flesta amerikanska städer som saknar den mängd av historiska byggnader som Boston har. De många och stora universiteten sätter också sin prägel, och det märks att studenter är en stor del av befolkningen. De starka höstfärgerna och de historiska tegelbyggnaderna gjorde verkligen att man kände igen sig i alla de filmer som gjorts i akademisk New England-miljö. Det var en ganska kort resa, från torsdag till söndag, men vi hann ändå med att se både en del natur och historiska platser i och utanför Boston. Höjdpunkten var kanske att få se Harvard och MIT. Jag har lagt upp bilder från resan strax efter att den hände, de går att komma åt genom bildarkivet.



Nästa stora resa var till Peru, och det har inte ens gått en vecka sedan jag kom hem igen så jag har inte riktigt hunnit sortera igenom alla bilderna än. Jag hade planerat resan själv, men en vän bestämde sig för att följa med bara ett par dagar innan vi åkte. Första anhalten var Cusco, en stad med anor får Inka-tiden som ligger i den heliga dalen, där de flesta och största ruinerna från Inka finns. Den ruin som drar flest besökare är förstås Machu Picchu, en välbevarad Inka-stad högt uppe bland bergen, men det finns även andra lämningar i dalen som också är mycket intressanta. Efter Cusco åkte vi buss till Arequipa, en av de rikare städerna i Peru. Arequipa har ett stort kolonialt arv och många vackra byggnader, men anledningen till att vi åkte dit var Colca, en kanjon i Anderna som är större än Grand Canyon. Vi hyrde en stor fyrhjulsdriven pickup, och jag hade några glada dagar bakom ratten. Det är ett ganska primitivt nöje att köra på dåliga grusvägar, över små bäckar och genom stora lerpölar men det är inte desto mindre väldigt roligt. Utsikterna var förstås storslagna, och de enorma kondorerna som svävade över våra huvuden gjorde inte saken sämre, men för mig var nog ändå höjdpunkten att få köra ute i vildmarken.

Förutom kondorer såg vi massor med lamor, alpacka (som ger ett mycket gott kött), vicuñas och flamingos. Det var faktiskt en riktig naturupplevelse, och gav lite mersmak.

Nu ska jag gå och lägga mig så att jag är pigg under löpningen imorgon. Med alla resor och besök så har jag inte riktigt hunnit träna så mycket som jag borde ha gjort, och tiden blir nog inte lysande. Men det är väldigt vackert här ute i öknen, så det blir förhoppningsvis en upplevelse bara att springa. Dessutom så är jag fortfarande ganska nöjd med min prestation från Silicon Valley Marathon, där jag slutade sjua (av femtio ungefär) i min åldersgrupp med en tid på 3:37, vilket är en stor förbättring mot tidigare i år. Det här loppet får nog bli det sista på ett tag. Jag börjar känna av att knän och fötter protesterar och vill gärna undvika att få några bestående men, så jag trappar ner lite innan det händer. Istället har jag faktiskt införskaffat en tävlingscykel, och tänkte försöka ge mig på någon cykeltävling nästa år istället. Det blir nog kul det också.

Nu har det blivit höst. Inte så att det egentligen märks mycket på vädret. Även om det är kyligare än under sommaren så är det fortfarande soligt och fint (åtminstone de dagar San Francisco inte är insvept i dimma). Traditionellt räknas sommaren som avslutad i och med Labour Day Weekend, den första helgen i september, där den efterföljande måndagen är USAs motsvarighet till första maj. Förutom den rent historiska kopplingen är nog den enda gemensamma nämnaren det faktum att få längre fäster någon vikt vid helgdagens ursprung men är tacksamma för att få en långhelg. Någon motsvarighet till siste april finns mig veterligen inte.

Två veckor innan Labour Day firade jag min födelsedag genom att bjuda in mina vänner på lite svensk midsommarmat en söndagseftermiddag. Det var riktigt lyckat — om jag nu tillåts säga det själv. Lägenheten var full med folk (nu är det en ganska liten lägenhet så det krävs kanske inte så många). Jag hade ordnat sill, snaps och potatis men för att vara på den säkra sidan så hade jag lax, räkor, ägg med kaviar och annat också. Det mesta var gott, men rabarberpajen blev riktigt misslyckad. Fråga mig inte hur man kan lyckas med det. Jag skyller på att jag gick upp tidigt för att springa ett 10km lopp i Oakland. Min tid vid målgång var 47 minuter, men jag saknar riktig känsla för om det är bra eller dåligt. I just det här loppet var det dock med säkerhet dåligt eftersom det handlade om att komma närmast sin individuella idealtid. Min var på 55 minuter och om det inte vore för att Jenny som jag sprang med kom fjorton minuter från sin idealtid skulle jag nog ha kommit sist i den tävlingen.

Själva Labour Day använde jag det här året till att åka på djuphavsfiske i Mexiko med ett stopp i San Diego på vägen tillbaka till San Francisco.

Jag tog ett eftermiddagsflyg till San Diego, promenerade över gränsen (ett litet äventyr i sig) och satte mig på en buss till Ensenada i norra Baja, ett par timmar söder om Tijuana. Det är en stad som kanske mest frekventeras av kryssningsresenärer och mexikanska turister, men det fanns även ett vandrarhem för ryggsäcksresenärer där jag snabbt fann mig tillrätta. Eftersom jag den här gången reste på egen hand var det skönt att bo på ett vandrarhem med flera personer i samma situation som jag. Jag slås gång på gång av hur enkelt det är att göra nya bekantskaper när man är ute och reser så även om man kommer själv behöver man aldrig vara ensam.

Tidigt på lördag morgon gick jag ner till hamnen och letade upp båten som jag skulle ut och fiska med. Vi var fyra turister, samtliga med någon koppling till USA, och lika många i besättningen. Man kunde tro att besättningen efter att till synes ha gjort samma resa dag ut och dag in under lång tid skulle mista en del av ivern för att komma ut och fiska, men så verkade inte vara fallet. De var väldigt hjälpsamma med att skära till agn och gå igenom spön och fiskelinor, och när kapten stormade ner från sin kahytt efter att ha sett gulfenad tonfisk i området var det nästan fullt slagsmål om bästa platsen vid relingen. Jag kunde inte riktigt uppbåda samma entusiasm men gjorde goda försök ändå. Samma skådespel upprepade sig ett par gånger, men slutade i besvikelse och utan tonfisk på däck.

Mot slutet av turen kom det efterlängtade radioanropet om gulfenad tonfisk igen och kaptenen lade om kursen. Jag var vid det här laget ganska trött och hade redan fått några fiskar, en liten vit fisk med gul ryggfena och några fula röda bottenlevande fiskar, en fångst som jag var ganska nöjd med. Jag hade också förlorat tre drag, vilket mexikanerna var allt annat än nöjda med. Så när larmet om tonfisk kom igen gjorde jag faktiskt inte ens i ordning mitt spö utan tänkte försöka ta lite bilder på begivelsen istället för att själv ta del. Det verkade lovande, kaptenen hade redan skrikit "Hookup!" följt av vad jag antar var spanska svordomar när tonfisken släppte. En av de äldre i besättningen tolkade nog mitt avvikande beteende som missnöje (långt ifrån fallet) och gjorde i ordning mitt spö och insisterade på att jag också skulle försöka. Jag fick napp redan på första eller andra kastet. Oväntat är nog rätt ord.

Man tycker kanske inte att en tonfisk på mindre än en meter borde kunna ha så mycket att sätta emot, men så är det alltså inte. Det är förvånansvärt tungt, och varje häv med spöet ger inte mycket mer än en halvmeter lina. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det kan nog ha tagit minst en kvart innan jag påtagligt trött drog upp tonfisken ur vattnet och en besättningsmedlem satte en hake i dess sida för att dra den upp på däck. Vid det laget var det inte bara jag som var trött och vi styrde inåt land igen. Det var ett par timmar dit, solen stod högt och det fanns inte mycket skugga på båten. Jag fick många goda råd på vägen in om hur jag skulle ha gjort, varav flertalet involverade inköp av dyra fiskespön och rullar. Abu Garcia ska det vara. Till nästa gång vet jag.

Tillbaka på vandrarhemmet gjorde jag sashimi av min fångst och bjöd de andra gästerna på. Det blev en riktigt trevlig tillställning och färskare fisk har jag nog aldrig ätit. Senare på kvällen gick vi ut tillsammans och lyssnade på något lokalt band som spelade på en tak-bar under natthimlen. Vi gjorde (sannolikt pinsamma) försök att följa den mexikanska dansen, men var nog bättre på att dela reseminnen och margaritas. Sämre kan man ha det.






Dagen efter kom igång ganska sent. Vi åt färska fisk-tacos till frukost i hamnen men skingrades sedan åt olika håll. Två österrikare och en kanadensare skulle fortsätta längre söderut och jag hade bestämt mig för att åka tillbaka till San Diego för att få en hel dag där och slog följe med en amerikan norrut igen. Vi skiljdes åt vid gränsen och jag tog in på ett nytt vandrarhem där jag delade rum med en sjöman som skulle mönstra på ett segelfartyg ett par dagar senare. Han hade gott om bra historier som jag inte längre minns. Själv berättade jag om mina seglatser med optimistjolle i Lommabukten.

San Diego var också trevligt, men långt ifrån lika spännande. Så fort man korsar gränsen märker man att man är tillbaka på kända marker. Känslan av att vara ute och upptäcka som kommer över en så fort man anländer i ett främmande land är långt borta.

Jag spenderade förmiddagen nästa dag på USS Midway, ett hangarfartyg från andra världskriget, vilket var kul att se. Egentligen hade jag velat se Star of India men hon låg i torrdocka för underhåll. Så kan det vara ibland. Istället gick på zoo. San Diego sägs ha ett av de bättre i USA, men jag hade lite svårt att bli begeistrad. Det är förvisso häftigt med elefanter och zebror men det är något med miljön som gör att det inte riktigt passar mig.



På kvällen gick jag ut med en av de amerikaner jag träffat i Mexiko som bodde i San Diego. Lite mer sofistikerat. Vi käkade ost och drack cocktails i baren på Grand Hyatt med utsikt över småbåtshamnen från hög höjd. Också fint.

Dagen efter tog jag det tidiga morgonflyget till San Francisco och var tillbaka på jobbet i tid till vårt morgonmöte. Jag var ganska nöjd med mig själv över att ha besegrat såväl morgontrötthet som den förutsägbara dagen-efter huvudvärken. Det räckte ändå till tresnåret då jag fick feber och började svettas. Jag körde hem ett par timmar tidigt, tog en dusch, kollapsade i sängen och sov tills klockan ringde nästa dag mer än tolv timmar senare.

Tre veckor senare sprang jag ett maraton uppe i bergen på gränsen mellan Kalifornien och Nevada, runt Lake Tahoe. Bergskedjan heter Sierra Nevada —The Sierras om man är i Kalifornien— och är verkligen bedövande vacker. Jag kom inte under fyra timmar den här gången heller, men var trots den höga höjden och de branta uppförsbackarna snabbare än i San Francisco, så jag är inte helt missnöjd. Kanske nästa gång.

Det är mycket som händer framöver, men viktigast är att det nu bara är dagar till dess att jag flyger till Boston och den riktiga hösten för att träffa Åsa igen.